Män som hatar unga kvinnor
Sjuttonåringars artikel om Instagramupproret möts med förakt
Två sjuttonåringar, Alice Bratthammar och Amanda Ivanović, skriver en text om Instagramkravallerna i Göteborg i december förra året. De ingår i författaren Johannes Anyurus projekt Pantrarnas skrivargrupp i Biskopsgården. De skickar texten till Aftonbladet Kultur.
Vi tar den direkt.
Bratthammar och Ivanović vittnesmål, både om själva händelsen och hur det är att tillhöra 90-talsgenerationen, är unik. Men framför allt: det de har skapat är bra litteratur. Ett eget språk, en egen dramaturgi och, som sagt, en helt egen historia. Vissa formuleringar för tankarna till Jens Lapidus Snabba cash, andra vandrar till Eija Hetekivi Olssons Ingenbarnsland. Snabb, hård prosa med integritet.
Texten klickas 60 000 gånger inom loppet av några timmar. Läsvärdet är enormt eftersom ämnet är brännhett, men också för att texten har kvaliteter bortom det vanliga. Du kan inte skumma den, du fastnar direkt.
Och genast är de där. Männen i det borgerliga etablissemanget. Som bloggar och twittrar och gläfser att "brudarna inte kan skriva". Klipp er och skaffa ett jobb i stället, bloggar den moderata riksdagsledamoten Hanif Bali. Han tycker inte Bratthammar och Ivanović ska pluta med mun när de fotar sig.
Johan Ingerö, KD:s pressekreterare, twittrar: "Gud, nu har några ungar spelat ut viharingenframtid-kortet igen."
Och i går i SVT:s Debatt satt Aron Modig, ordförande för Kristdemokraternas Ungdomsförbund, Johan Persson, riksdagsledamot för FP och ytterligare ett par män och påstod, att Bratthammar och Ivanović uppmanar till våld bara genom att skildra det de sett på plats. Att de har ett "ansvar" om de "träder fram" i en sån stor tidning som Aftonbladet.
Det som gör mig mest förbannad när jag följer debatten är inte klassföraktet, kvinnoföraktet och det att välbeställda och med egna mått mätt lyckade män på prime time framställer två sjuttonåriga tjejer som bestialiska bimbon. Det som gör mig mest förbannad – den här gången – är samhällselitens kluvna tunga.
För borgerligheten är lösningen på alla sociala problem och orättvisor den enskilda individens bildning. Förr var det riksdagens uppgift att se till att så många som möjligt fick utbildning, bostad, jobb. I dag lägger man ansvaret på biblioteken och diverse läsfrämjande åtgärder. Om ungarna - eller "kidzen" som Ingerö i takt med tiden skriver - bara läser en bok, så kommer de klara sig.
Här har vi två tjejer som inte nöjer sig med att läsa - de tar dessutom orden i sina egna händer. De anmäler sig till en skrivarskola. De fångar in alfabetets 28 bokstäver och bestämmer att tecknen är deras. De formar, arbetar, sliter, skriver och skriver om. De bygger upp en text och de bygger upp sig själva.
Felet är bara att de inte skriver om rätt saker. De skriver inte hundra gånger på svarta tavlan, att "Vi lovar att aldrig mer samlas i hundratals". De skrivstilssnirklar inte med böjda nackar och tacksamhet i blick, de
smattrar med raka ryggar. Och de kan skriva. Orden fastnar direkt. Som ett maskingevär.
Sjutton år och en artikel i Aftonbladet - bara för att man kan skriva. Alice Bratthammar och Amanda Ivanović är inget hot. De är ett löfte.