Nej, jag vill inte stoppa Knausgård
Misstolkningar kan bli så fel
Det händer att även journalister gör fel.
I onsdags förra veckan skrev jag att Aftonbladet Kultur ska granska järnrörssajterna för att se huruvida de publicerar saker som strider mot lagen. I sammanhanget skrev jag – felaktigt – att konservatismens flaggskepp Axess tillhör dem som anser att yttrandefriheten ska bli mer tillåtande vad gäller hets och missaktning mot folkgrupp. Jag hade bestämt för mig att jag i somras läst det på Axess blogg, men minnet är naturligtvis inte en tillförlitlig metod. Det var, kan man säga, dåligt gjort av mig.
Det händer även att journalister missuppfattar. Medievärlden, till exempel.
Med anledning av vår granskning blev jag intervjuad av en reporter som trodde att Lasse Wilhelmssons respektive Carl P Herslows böcker om judar respektive muslimer – böcker som jag tycker är problematiska men där den förra säkert håller sig inom lagen medan den andra nog inte gör det – var två romaner. Reportern tolkade detta vidare som att jag vill censurera skönlitteratur och att Knausgårds Min Kamp därmed kan vara en bok man bör titta närmare på. (På grund av titeln, antar jag reportern tänker.)
Nåväl, att missuppfatta nån är tillåtet.
Det händer även att journalister, i alla fall de som är opinionsbildande, inte vill kolla fakta som är så konstiga att de får ögonbrynen att höja sig.
Min kollega Karin Olsson på Expressen trodde, efter att ha läst Medievärlden, att jag verkligen vill att staten ska stoppa Knausgårds romankonst. Jag svarade att det vill jag inte alls och hon svarar att det vill jag visst. Hon vet det, för hon har nämligen pratat med reportern på Medievärlden. Karin Olsson vänder sig alltså hellre till reportern för att få klarhet i min uppfattning, än till mig – trots att vi haft mejlkontakt samma dag om en helt annan sak.
Det är också en metod. Även den är, kan man säga, riktigt dålig.
I Karin Olssons efterföljd påstår också Dagens Nyheters ledarskribent Erik Helmerson att jag vill ge mig på Knausgård. Det var Helmerson som inte såg en enda fascist när hundratals nynazister marscherade genom Gamla stan en lördag i fjol december. Det är också han som skrivit romanen Den onödige mannen, som söker sympati för en man som känner sig främmande för det mångkulturella samhället.
Inte heller den boken vill jag förbjuda.
Man kan tycka att det är barnsligt av mig att tjafsa om det här, och kanske skulle jag låta allt bero om det inte var för att Karin Olsson i två artiklar menar att Aftonbladet Kultur med sin granskning hotar yttrandefriheten. Hon lägger sig alltså på samma linje som högerextremisterna och har följdriktigt applåderats av den nynazistiska sajten Nationell.nu.
Det händer att även liberaler hamnar fel.
