Svenska deckarundrets fall kommer allt närmare
Lars Keplers senaste ett textmässigt fiasko
När pseudonymen Lars Kepler utkommer med Sandmannen, sin fjärde bok, är det den Hannibal Lecter-like sadistiske Jurek Walter, introducerad i bok nummer tre, som dominerar handlingen. Här är vardagslivets tunna gräns mot galenskapen exploaterad till de sista blodpölarna, den värsta föräldraskräcken blir verklig, ingen last eller lust slipper undan författarögonens diktatur.
Psykopaten måste vara det svenska deckarundrets frälsare. Ingen annanstans kommer man undan kravet rimlighet eller realism. Deckaren, som den skapats i Alexander och Alexandra Ahndorils fall, eller i Mons Kallentofts eller Karin Alvtegens, bygger på att det finns en nödutgång för intrigen, nämligen det helt monstruösa, den omänskliga grymheten, det irrationella parat med iskall rationalitet.
När Walter manipulerar sin omgivning, när hans gamla brott rekapituleras eller klaras upp – han begravde människor levande, kidnappade till synes slumpmässigt, barn och vuxna, höll dem instängda år efter år. När han skär halsen av oskyldiga, bryter deras armar, är alltsammans bara läsning. Som den renaste av läsningar.
Det finns inga orättvisor, inget gemensamt samhälle. Bara några familjer, en poliskår, sjukvård. Det finns inga fattiga eller rika. Bara spåren av fattigdom (=galenskap) och den självklarhet med vilken rikedom förknippas med dekadens.
Det finns, kort sagt ingenting där utom skräck och osäkerhet. Alltså spänning. Men det monstruösa som alltings förklaring tar ju bort också spänningen.
Den dramaturgiska nerven är att det finns en galenpanna som all världens ondska kan projiceras på. Det är intressant att intill Lars Keplers nya lägga en annan av höstens deckare, Gillian Flynns Mörka platser. Den tar nämligen avstamp i, och avvecklar, det monstruösa. En tonårspojke har, inspirerad av satanistiska riter, mördat sin mamma och två av sina tre systrar. I historiens början sitter han sedan decennier i fängelse och den vid det här laget snart medelålders systern börjar – äntligen – nysta i sitt barndomstrauma.
Berättelsen åker in i ett kaotiskt 1980-tal, med överbelånade bönder, statusjakt, klasskillnader. Den låter det bestialiska ta plats i helt vanliga människor, låter det klinga av, återuppstå. Mörka platser blir allt det Sandmannen inte är: en roman om brottslighet där demoniseringen i sig är ett ämne, där klyschorna visserligen är närvarande men också under omförhandling. Vissa saker är precis det de ser ut att vara, andra inte. Oförutsägbarhet, i kombination med en större trovärdighet.
Eller speglar kanske min läsning avståndet till historien? Det är svårare att se kritiskt på en skildring av mitt i ingenstans i 1980-talets och samtidens USA än mitt i Stockholm, nu. Möjligen. Men om läsning är identifikation, och det är det delvis, har jag mycket lättare att se mig själv i både familjen Day och i den sanningssökande Libby, än i Joona Linna, hans överintelligens, bilkörning och matlagning (eller i de plakatartade människorna bakom villafasaderna).
Jag förstår också att den monstruösa brottslingen är ett tacksamt ämne – om inte annat så för framtida litteraturforskare – liksom de sidor av rafflande upplösning som avslutar Sandmannen. Skrivna som exakta scenanvisningar väntar de bara på filmatiseringen. Men som text betraktat är Sandmannen något av ett fiasko. Och förhoppningsvis ett av de första tecknen på det svenska deckarundrets snara nedgång och fall.
