Palmes dubbelmoral räcker till en thriller
Varför har spelfilm allvarligare skadeverkningar än litteratur?
Jag förstår om Mårten Palme är förbannad på Call girl. Det råder ingen tvekan om att statsministern i filmen, som betalar för sex med en minderåring, ska föreställa Olof Palme.
”Politik är att vilja”, säger han i en scen som ska föra tankarna till den klassiska talkshowen med Shirley MacLaine. Lika etsad i historiemedvetandet är nattmaten när sossarna förlorar valet 1976: pyttipanna. Den ljusblå kostymen, valaffischerna, kavajknapparna … Det är Palme. Och det är genomarbetat. I scenen där han ligger med flickan ser man inget ansikte – bara den knivskarpt karaktäristiska luggen.
Thorbjörn Fälldin är luddigare tecknad, förmodligen för att han fortfarande är i livet. Det gör filmen än mer lömsk, eftersom Fälldin – till skillnad från Palme – faktiskt verkar ha nåt att förklara vad gäller bordellmamman Doris Hopp.
Att göra Palme till pedofil är, som så många redan påpekat, inte bara spekulativt och plumpt. Det är rent av dumt, eftersom det gör historien så mycket sämre. Som framgår av Deanne Rauschers och Janne Mattsons bok Makten, männen och mörkläggningen (Vertigo 2004) informerade rikspolischefen Carl Persson redan 1970 Olof Palme om Hopps verksamhet och kopplingar till justitieminister Lennart Geijer.
Att Palme inte agerade då, och sen när allt röjdes sex år senare, kallade avslöjandet för ”slidder, sladder” gör korruptionen desto större. Han blåljög för att rädda toppar inom näringsliv, media, det egna partiet och den borgerliga oppositionen. Så funkar den patriarkala strukturen, alldeles oavsett vilka makthavare som varit personligt inblandade i de enskilda delarna.
Dubbelmoralen som Call girl vill skildra hade inte blivit mindre tydlig om filmens Palme behållit byxorna på. Palme pratade sig varm om kvinnans jämställdhet samtidigt som han visste att justitieministern snaskade med prostituerade. Han ledde en regering som å ena sidan legaliserade abort, å andra sidan härbärgerade en statlig utredning som föreslog incestbegreppets slopande och att lärare skulle kunna ha sex med sina elever om de fyllt 14 år. Det komplexa stoffet borde räcka långt för vilken politisk thriller som helst.
I filmens förtext står att den är ”inspirerad” av verkliga händelser. Det är en etablerad men likväl lurig formulering; vet du inget om historien kan du som tittare inte sortera fakta från fantasi. Det är inte första gången som Palme råkar ut för det. I romaner, diktsamlingar och pjäser har Palme skildrats som psykopat, CIA-agent, kommunist och allmänt otrogen både sina ideal och sin hustru.
Varför spelfilm anses ha allvarligare skadeverkningar än litteratur är svårt att förstå. Obegripligt är också varför regissören Mikael Marcimains och manusförfattaren Marietta von Hausswolff von Baumgarten inte står för vad de gjort och hänvisar till den formel som vi i Sverige alltid böjer oss för: Konsten är fri. I ett sånt försvar kan de citera Palme själv, som alltid slog tillbaka mot dem som ville begränsa kulturens uttryck och tolkningar.
