Förlorare: Fria ordet
Mediehändelser döljer det verkliga hotet mot yttrandefriheten
Vad förenar Pussy riot, Lars Vilks, Johan Persson och Martin Schibbye? Ett cyniskt svar: den västerländska liberalismens omättliga behov av deras öden. Det är naturligtvis förträffligt att Persson & Schibbye benådats, och lika illa att Pussy riot fängslats. Men har medieutrymmet varit motiverat? Visste vi inte att mänskliga rättigheter inte respekteras i Putins Ryssland? Och att journalister hotas, tystas, fängslas, dödas runt om i världen är tyvärr så vanligt att det sällan rapporteras. Men nu var de ju svenskar.
Om innehållet i Pussy riots protest har jag hört mindre. Och hur många hade, rent hypotetiskt, brytt sig om att läsa Perssons & Schibbyes reportage om de inte hade fängslats? ”Men ett inställt reportage är också ett reportage” skriver Leo Lagercrantz & Åsa Linderborg. Det ligger något i det: fångenskapen ledde, ironiskt nog, till att Lundin Oils ljusskygga affärer fick en uppmärksamhet som de knappast hade fått om de båda journalisterna hade fått göra sitt jobb. På kort sikt: utmärkt! På lång sikt?
Vad jag menar är att det finns en besatthet av yttrandefriheten som princip, som i värsta fall ställer sig i vägen för de konkreta frågorna. Varför? Rent definitionsmässigt är yttrandefrihet en negativ frihet (den upprätthålls genom att staten inte ingriper); den har ingen substans som kan ringas in, och är det den positiva möjligheten att yttra sig vi talar om så är den allt annat än jämlikt fördelad, allt annat än ”fri”. Detta är ett problem för liberalismen: kartan stämmer inte överens med verkligheten. Därav detta behov av – helst avlägsna – fall där yttrandefriheten inskränks: kontrasteffekten får vår egen frihet att yttra oss att framstå som en realitet. Ryssarnas och etiopernas ofrihet konstituerar så att säga vår egen frihet och förträfflighet.
Den logiken är så välbekant att det känns tjatigt att peka på den. Men risken med denna retorik, i synnerhet när den som på sista tiden blir närmast allomfattande, är att den i längden förändrar synen på vad som är viktigt, vad som förtjänar uppmärksamhet. Det sanna? Det är det som man blir fängslad för! God konst? Det är den som curatorerna tackar nej till! Journalistiskt innehåll blir en bisak (ett inställt reportage är också ett reportage …), mediehändelser blir självändamål. På sätt och vis är denna kapitalistiska logik ett större hot mot det fria ordet (vad det nu är) än de regimer som motarbetar reportrar världen över.
Samtidigt som Persson & Schibbye frigavs utlämnades Gottfrid Svartholm Warg, en av de dömda i Pirate bay-målet, till Sverige. Nu lär han sättas i fängelse för brott mot upphovsrättslagen. Rättsprocessen, som också handlade om det (o)fria ordet, väcker en mängd frågor: om polisens agerande, om jäv, om lobbygruppers makt, om skuldfrågan, om bötesbeloppens rimlighet, med mera. (Peter Sundes nekade nådeansökan som ligger ute på nätet är intressant läsning.) Det vore välgörande för yttrandefrihetsdebatten om den kunde omfatta även detta fall. I bästa fall skulle det tydliggöra att det reella är yttrande-ofriheten, inte dess imaginära motsats.