Pricksäkert, Guillou
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2012-11-29 | Publicerad 2012-09-05
Mats Gellerfelt om en romansvit som börjar likna ett storverk
Ju mer jag läser av Jan Guillous Dandy, den andra delen av hans romansvit Det stora århundradet, desto mer övertygad blir jag om att detta är ett episkt storverk, som imponerar med sin vingbredd och sina gedigna kunskaper på många fält. Det är både suveränt underhållande och tänkvärt, för läsaren en mycket njutbar kombination.
Det är som den minnesgode erinrar sig från den förra romanen, berättelsen om de tre norska bröderna från Bergen, Sverre, Lauritz och Oscar, som tack vare kapitalstarka välgörare får bli diplomingenjörer via studier i Dresden, denna sköna stad som under andra världskriget kom att bombas till grus och aska. Sedan skiljs deras vägar, Lauritz återvänder till Norge och Oscar beger sig till Tyska Östafrika.
Sverre har funnit kärleken i den högadlige och förmögne lord Albert, och tillsammans med honom beger han sig 1901 till dennes gods Manningham i Wilstshire, där även dennes familj bor. De unga männen installerar sig i ett nybyggt hus på ägorna, i vilket de skall utveckla olika tekniska projekt i tidens anda – som att få tågen att skumpa mindre. Men det är målarkonsten som ligger Sverre närmast hjärtat och han begynner en nätt karriär genom att måla lordens familj. Nu vidtar en strålande rundmålning av det tidiga 1900-talets brittiska kultur där Sverre och Albert kommer att röra sig. Tidsandan är perfekt skildrad och interiörerna från den legendariska Bloomsburygruppen pricksäkra, liksom interiörerna från det mondäna dandyliv som ungherrarna lever på besök i London. Men vi får också utflykter till Afrika med kolonial rasism och vilddjursutrotning av det mer groteska slaget.
Tiden andas optimism och framstegstro, fast läsaren vet ju att framtiden inte kommer att bli vad man hoppats på. Om inte alltför många år skall det fruktansvärda krigsmörkret falla över världen. Skall det också falla över Sverre och Albert? Det skall jag inte orda vidare om. Det är gott om tidsmarkörer och detaljer, och Guillou använder ett knep som jag brukar kalla ”som vi vet” – han presenterar helt oskyldigt något som numera är allmänt bekant eller självklart ur historisk synvinkel, vilket får läsaren att nicka förnöjt; jojo, det där känner vi ju till. Man skrattar till exempel åt alla knäppa engelsmän, sådana somJohan Hakelius älskar, som tycker att impressionismen är fransk, bara det, avantgardistsmörja som aldrig kommer att bli någon god ekonomisk investering. Jojo, som sagt.
Detta är således en berättelse om en tid, om dess förhoppningar och illusioner, men därtill om dess vanföreställningar och galenskap som leder fram till det första världskrigets masslakt. Den övergripande frågan är ju hur detta vansinne kunde galoppera in i helvetet. Den frågan försöker Guillou ge gestalt, och han gör det med bravur. Emellertid är det dessutom en vacker berättelse om kärlek, om kärlekar och om människors förmåga, trots allt, till empati och ömhet. Ja, hur skall det gå för de älskande? Det skall inte avslöjas här.
Men vi som redan vet, vet ju att helvetet på jorden aldrig tycks ta slut, vare sig det rör sig om världskrig eller kolonialt folkmord i Afrika. I nästa del kommer naturligtvis nästa helvete att braka loss, alltså det andra världskriget, och glömt är allt det där om aldrig mera krig. Det är så djupt tragiskt. Och ändå glimtarna av lycka, de benådade ögonblicken – räkna de lyckliga stunderna blott.
Om allt detta har Jan Guillou skrivit en glimrande roman, om andra och om oss själva. Läs den.
Mats Gellerfelt
Jan Guillou är medarbetare i Aftonbladfet, därför recenseras romanen av Mats Gellerfelt, kritiker i Svenska Dagbladet
