Ett rått parti
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2012-08-24
Eva Franchell skriver om sin ilska över socialdemokratins och mediernas utveckling
Eva Franchells debut Väninnan skildras ingående intrigerna i Rosenbad under de år Göran Persson härskade över det mittens rike som svensk samtida politik kommit att utgöra. Franchell var Anna Lindhs presssekreterare mellan 1994 och 2000 och hade med den gamla murvelns vana dagböckerna fulla av anteckningar.
Här är greppet bredare. Partiet. En olycklig kärlekshistoria är ett slags snabbspolad historisk krönika filtrerad genom Franchells kvällstidningspenna. Från folkhemmets sista frustande dagar under 1970-talet, till den avreglerade marknadsindividualism som råder i dag. Utvecklingen följs genom tre spår: journalistiken, Partiet och Eva Franchell själv. De två förstnämnda både styr och anpassar sig till den nya tiden. Det gör Franchell också, men hennes ilska över utvecklingen växer.
Samtidshistorien svischar förbi. Gröna vågen, Vietnamdemonstrationer, Torbjörn Fälldin och kärnkraften. Yuppienallar, avregleringar, algblomning och Tjernobyl. Knarkarna i Klarakvarteren, Ian och Berts läskbackar och lögner, Rör inte min kompis. Toblerone och EMU. Däremellan görs djupdykningar i berättelsen om Håkan Juholts uppgång och fall.
Det finns en del detaljer som stör. Som påståendet att Hammarby sjöstad befolkades av ”de homosexuella” och ”deras trendiga eftertrupper”. Om man bortser från att Franchell nog menar rika bögar snarare än homosexuella i allmänhet, finns ingen som helst statistisk verklighet som bekräftar påståendet.
En petitess, jag vet, men i böcker som den här är varje antydan om svepande relationer till verkligheten problematiska.
Så värst många nyheter och/eller hemligheter bjuder heller inte Franchell på. Göran Persson var en kapitalistisk buffel, Håkan Juholt i det närmsta en galning. Kvinnor finns det bara plats för en åt gången, och de används regelmässigt som budbärare av dåliga nyheter.
Den enda detalj från Franchells tid bakom kulisserna som jag verkligen studsar till inför är att miljöminister Anna Lindh så sent som 1995 inte har hört talas om klimatförändringar till följd av koldioxidutsläpp. Bara efter ett blixtinkallat möte med klimatforskningens förgrundsfigur Bert Bohlin inser Lindh att hon faktiskt måste åka till Berlin och delta i vad som är FN:s första klimatmöte.
Gnället ovan betyder inte att Franchells bok saknar kvaliteter. Även om jag under läsningen längtar till en mer koncentrerad och djupare dykning ner i socialdemokratins kriser – och mindre inslag av författarens eget privatliv och svepande historiehantering – är slutsumman både sorglig och skarp. Fram tonar bilden av ett land och ett parti som till synes bekymmerslöst monterat ner tanken på ett samhälle för alla och ersatt den med fantasier om den enskilda människans ”möjligheter” – till ekonomisk framgång, bostadsklipp, karriär.
Det är en hård uppgörelse med socialdemokratin och dess maktbegär, av det slaget som bara den som aldrig varit en del av partiet kan skriva. Av roffarmentalitet, kvinnoförakt och den sedan 1960-talet tappade förmågan att förstå verkligheten bortom den sociala ingenjörkonsten. I en rörelse som tappat greppet om både sig själv och sina rötter blir farsen kring Juholt bara ett symptom bland andra, även om den i efterhand ter sig i det närmsta pervers med tanke på vilka samhällsproblem partiet kunnat ägna sig åt i stället. Caremaskandalen, utförsäkringar, rasismen.
Franchell skriver det inte rakt ut, men hennes bok sätter i förlängningen fingret på det som är det verkliga problemet med Socialdemokraterna. Det att ett annat och jämlikt samhälle på parlamentarisk väg är beroende av en fungerande socialdemokrati. Hur mycket det än girar till höger och eroderar invärtes är alla progressiva rörelser beroende av Partiet.
Med tanke på de senaste årens utveckling är det ett djupt deprimerande förhållande.
Anna Hellgren
Eva Franchell arbetar på Aftonbladets ledarredaktion. Därför recenserar boken av Anna Hellgren, kritiker i Expressen och ledarskribent på Dagens Arena
