Statens fiender
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2012-10-22 | Publicerad 2012-08-23
Ulrika Kärnborg om USA-högern som hoppas på en ny amerikansk revolution
et förlorade landet är titeln på Göran Rosenbergs numera klassiska bok om Israel. Den ringer i mitt huvud under hela läsningen av journalisten Martin Gelins nya reportagebok om republikanernas USA.
Gelin har tillbringat tre år med att resa runt i USA:s mest konservativa delar. Han har träffat mormoner i och utanför Salt Lake City, besökt gated communities i landets norra, glesbefolkade regioner och druckit kaffe med förtvivlade sydstatare vid gränsen mot Mexiko. Han har pratat med de yngsta och mest briljanta medarbetarna till landets konservativa tankesmedjor, medieföretag och lobbyorganisationer.
Dessutom har han, som han själv skriver, gjort en resa tillbaka i historien, till det USA som formades under och efter depressionsåren, av Franklin D Roosevelts New deal-politik, av medborgarrättsrörelsen, Vietnamkriget och av den, i början tysta, opposition mot välfärdsstaten och nya livsstilar som på 2000- talet blommade ut till en aggressiv, välfinansierad och öppet revolutionär konservativ rörelse.
Det allvarligaste misstaget som europeiska journalister brukar göra är, enligt Gelin, att inte ta denna växande rörelse på allvar.
För en svensk kan det vara svårt att begripa hur den allvarliga ekonomiska kris som drabbat USA – i kombination med de märkliga kongressförhandlingar om landets skuldtak som 2011 utmynnade i att kreditvärderingsinstitutet Standard & Poors nedvärderade USA:s kreditvärdighet för första gången någonsin – har kunnat leda till en längtan efter att slippa vara delaktig i det större amerikanska samhället.
Gelin visar hur själva tron på ett samhällskontrakt – åtminstone bland de konservativa – håller på att gå förlorad. Moderata republikaner tvingas att lämna eller lämnar frivilligt sitt parti och bereder plats åt den oheliga allians mellan utblottade vita lägre medelklassamerikaner, storfinansen och de kristna grupper som nu utgör stommen i den nya högern. Den förenande faktorn verkar vara en gemensam upplevelse av stor förlust.
Det är deprimerande läsning.
Precis som i Europa kanaliseras missnöje och rädsla i populism och blir till hat mot big government – det vill säga mot verkliga och inbillade fiender bland de så kallade eliterna längs kusterna och i de stora städerna. Rasismen, både den öppna och den dolda, florerar. Antisemiter börjar för första gången sedan andra världskriget att vädra morgonluft.
Det underbara med Gelins förstklassiga reportage, en av årets viktigaste böcker, är att det lyckas hålla alla dessa perspektiv levande utan att nedvärdera de människor vars åsikter han uppenbarligen inte delar. Det vanliga i så väl brittisk som amerikansk liberal press är annars att utmåla Tea party-anhängare och konservativa hockeymammor som rednecks och tokdårar; en von oben-attityd som Gelin håller sig för god för.
I USA, skriver Gelin, pågår nämligen en märklig klasskamp mellan dem som har pengar men ingen utbildning och dem som har utbildning men inga pengar.
Ekon från denna har ibland nått Sverige, till exempel när svenska libertarianer med koppling till republikanska tankesmedjor skäller på kultureliten och uttrycker sitt hat mot forskarvärlden och de intellektuella.
I grund och botten blottar diskussionen en osäkerhet och misstro mot det moderna meritokratiska samhället – det vill säga mot det samhälle som sätter personliga meriter och studieframgångar framför kontakter, etnisk tillhörighet och ärvda förmögenheter. Ironiskt nog är det just de meritokratiska värderingarna som håller på att segra hos dem som brukar pekas ut som USA:s konkurrenter om den globala ledarpositionen, Indien och Kina.
Detta tycks dock inte bekymra de mest radikala i den nya konservativa rörelsen som har övergivit till och med idén om en nattväktarstat. Deras åsikt är att staten bör avskaffas helt, att den har förverkat sitt existensberättigande. Enligt Gelin uttrycker de sig som renläriga marxister gjorde förr och det de hoppas på är en revolution, gärna blodig. Där andra ser upplösning och anarki, ser de en ljus framtid där alla räddar sig bäst de kan, beväpnade och förskansade bakom murar i vita bostadsområden dit ”de andra” aldrig släpps in.
Betyder det att USA håller på att tappa greppet, gå in i en fas av sönderfall och balkanisering? Martin Gelin ger inget svar på den frågan, men påpekar att de flesta före detta republikaner som kritiserar den nya högern inifrån är överens om att den rådande utveckling inom partiet kommer att leda till politiskt kaos, och i förlängningen till ett USA som inte längre går att känna igen; ett förlorat land.
