Konsten att skapa en seriemördare
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2012-08-14
Hur en handfull män och kvinnor lyckades manipulera det svenska rättssystemet
I sex enhälliga domstolar dömdes Thomas Quick för åtta mord trots att han inte begått ett enda av dem. Det vet vi, främst tack vare advokaten Thomas Olssons outtröttliga arbete med en serie framgångsrika resningsansökningar som nu kommit drygt halvvägs. Det kommer tvivelsutan att sluta med att Quick frias från samtliga morddomar. Det innebär ett svårslaget rekord i justitiemord och är således en gigantisk rättsskandal.
Upprullningen av skandalen började dock inte som juridik utan som journalistik. För några år sedan kunde den mest framstående undersökande reportern på SVT, Hannes Råstam, i en serie reportage övertygande visa att hela processen mot Quick byggde på lögn och förbannad dikt, för att inte säga galenskap. Det är sådan journalistik som, ibland, kan sätta fart på juristerna. Så skedde.
Men hela Quick-materialet omfattar mer än 50 000 sidor rättsdokument och i tv-reportage är textutrymmet ytterst begränsat. Det är därför högst förståeligt att Hannes Råstam, efter sitt hästjobb med tv-serien, försökte sammanfatta arbetet mer utförligt i en bok. Vilket innebar ytterligare ett hästjobb som han inte hann avsluta före sin för tidiga död. Boken som nu föreligger, Fallet Thomas Quick – att skapa en seriemördare, är dessvärre snarare en snygg utskrift av stora delar av Hannes Råstams researchmaterial och personliga anteckningar än en intellektuellt sammanhållen berättelse från början till slutsatser. Storyn hoppar tuva från fall till fall, fram och tillbaka, upp och ned, upprepningarna förvirrar, kronologin likaså; klåpare ansvarar för detta redigeringsjobb. Det är förstås synd.
Men man läser ändå med håret på ända och i sporrsträck. Det beror på den oerhörda mängden fantastiska detaljer som Råstam redovisar med skoningslöst pedanteri. Och i virrvarret växer till slut en förfärlig bild fram av hela förloppet.
Seriemördaren Thomas Quick är förvisso en ren fantasiprodukt, men han arbetas fram i psykoterapeutiska seanser under ledning av Birgitta Ståhle, en psykolog på anstalten Säter där Quick sitter intagen för brott som inte har någon som helst bäring på seriemord.
Birgitta Ståhle var som många andra i hennes yrke en varm anhängare av den fortfarande på 1990-talet populära teorin om bortträngda minnen. Vid den här tiden dömdes män runt om i västvärlden efter att psykoterapeuter ”framkallat” bortträngda minnen hos deras barn. Hypotesen var att barn som våldtagits av sina föräldrar glömde bort händelsen. Men genom terapeutiskt trolleri kunde dessa minnen rekonstrueras och så bar det av till domstol.
Under Birgitta Ståhles seanser visade sig Thomas Quick snart lida av högst dramatiska förträngda minnen, liksom av egenheten med multipla personligheter, som också var populärt vid den här tiden. Således hade han blivit våldtagen som barn och nästan mördad av sina föräldrar. I stället mördade de en (påhittad) lillebror med namnet Simon och tvingade Quick att äta valda delar av barnliket innan han fick följa med ut i skogen för att begrava resterna.
Därefter hade Quick som vuxen ”återgestaltat” sina fasansfulla barndomsupplevelser genom att mörda småpojkar. Och efter den hypotesen var cirkusen igång.
Thomas Quick var mycket läraktig. Han studerade lydigt den psykologiska litteraturen i relevanta ämnen som tillhandahölls på Säter, han skaffade sig flera alternativa personligheter och lekte rollspel med dem, vilket fick Birgitta Ståhle att dra den vetenskapliga slutsatsen att Quick ”regredierade” till sitt förflutna. Som belöning för sina vetenskapliga framsteg fick Quick allt starkare doser narkotikaklassade läkemedel, vilket gjorde rollspelet allt vildare. Hannes Råstams dokumentation är härvidlag skoningslös, eftersom han kommit över Birgitta Ståhles ”vetenskapliga” anteckningar och analyser.
Thomas Quick började nu läsa in sig på olika ouppklarade mord och försvinnanden som verkade lämpliga att bekänna och hade snart goda kontakter med ivriga journalister som tillhandahöll andra möjliga mord som kunde terapiminnas. När han, för att nu bara ta ett enda exempel, bekände mordet på den lilla norska flickan Therese, givetvis under stor vånda och ”ångest” i terapin med Birgitta Ståhle, kallade hon raskt in nästa led i Team Quick, den förhörande polisen Seppo Penttinen.
Det enda Quick sakligt kände till om den försvunna flickan Therese var att hon bott i stadsdelen Fjell i Drammen. Stadsdel heter ”bydel” på norska. Det kan vara förklaringen till att Quick beskriver en lantlig norsk idyll med grusvägar och små hus i vackert landskap och strålande sol. Och i hans föreställningsvärld är Therese norsk standard, ljushårig och blåögd med stora fina framtänder.
Allt är fel. Stadsdelen Fjell är en vanlig betongförort med höghus. Therese är till utseendet långt från den norska schablonen, med mörk hudfärg, svart hår och bruna ögon. Dessutom saknade hon just sina framtänder. Och vad vädret beträffade så rörde det sig om de värsta skyfallen i Drammen på tio år.
Det tar polismannen Seppo Penttinen mellan tre och fyra år av förhör innan Quick korrigerar alla sina felaktiga uppgifter så att allt till slut blir ”rätt”. Under tiden har Quick vallats hit och dit i Norge där han säger sig ha grävt ner resterna av lilla Therese, eller om han förresten sänkte henne i en sjö. Man tömmer sjön och gräver upp ytor som motsvarar flera fotbollsplaner. ”Likhunden” Zampo ”markerar” ivrigt på ett 40-tal platser som Quick föreslagit. Till slut hittas en liten bit, stor som en tumnagel, bränd plast och lim med inslag av masonit. En norsk professor hjälper till genom att slå fast att detta är en bit ben från en ung människa. Och så var den domen i hamn.
Så ser mönstret ut i samtliga fall, med undantag för det ”tekniska beviset” i fallet Therese, benbiten som inte var en benbit. I alla andra fall döms Quick på sina av Seppo Penttinen konstruerade bekännelser. Som alltid var totalt fel från början.
Det enda som någonsin fick den tätt sammansvetsade utredningsgruppen Team Quick att tvivla på hans bekännelser var att två av hans påhittade norska mordoffer visade sig vara vid liv. För det faktum att Quick alltid hade fullständigt fel när han började bekänna bevisade bara att han egentligen talade sanning. För detta fanns vetenskaplig bevisning. Minnesexperten professor Christianson kunde tillsammans med psykologen Birgitta Ståhle upplysa såväl polis som åklagare och till sist domstolar om att när Quick svarade fel så visade det att det var rätt, eftersom han av ångest undertryckte sanningen. Blott genom åratal av terapi med Ståhle, riklig mängd narkotiska preparat och instruktiva förhör med Penttinen, kunde Quick befrias från sin ångest så att han till slut kom fram till den sanna sanningen.
Så ser mönstret ut, sida upp och sida ner, fall efter fall i en till synes outsinlig ström.
Men eftersom Hannes Råstam inte hann skriva färdigt kom han heller aldrig fram till de ofrånkomliga frågor som han själv, lika väl som alla läsare, måste ställa sig. Hur var det möjligt att sex domstolar gick på det här? Och hur såg det ut i huvudet på polisen Penttinen och åklagaren van der Kwast?
Den första frågan är enklast att besvara. Domstolarna har inte gjort något fel. De har bara, enligt svensk rättsordning, dömt på det material som lades fram i domstolen. Och då var allt, sedan år av manipulationer, förvanskat och förfalskat. Till råga på allt vittnar Penttinen och påstår gång på gång att Quicks bekännelser kommit ”spontant” och alls icke med hjälp av hans egen tålmodighet och år av informativa frågor. Därtill vittnar de vetenskapliga experterna som inte bara beskriver Quick som självklart skyldig utan också ger ”vetenskapliga” förklaringar till hans brottslighet. Mot sådant kan ingen domstol värja sig.
Den andra frågan, om manipulatörernas motiv, tycks hart när omöjlig att besvara. Vad förmådde polisen Penttinen att förfalska bevisningen genom att exempelvis redigera om videoinspelade vallningar så att svart blev vitt eller tvärtom, vad fick honom att låta olämpliga förhör försvinna och att undan för undan, under åratal av slit, dressera Quick att svara ”rätt” på alla de hundratals punkter där han från början svarat käpprätt fel?
Det är omöjligt att veta och svårt att gissa. Och att fråga Penttinen själv går inte eftersom han nekar. Sak samma med van der Kwast, som är bunden vid att ha smusslat undan bevisning med olämpligt innehåll och ibland till och med personligen gripit in i förhören för att korrigera Quick med direkta sakupplysningar. Det är gåtfullt. Man kan bara gissa att de två måste ha suggererats till en sådan fast övertygelse om Quicks skuld att de kunde ursäkta sig med att de bara hjälpte rättvisan på traven.
Vad gäller minnesprofessor Christianson och psykologen Ståhle ligger förklaringen närmare till hands. De ville göra vetenskaplig karriär på sin seriemördare. Ståhle trodde till och med att hennes genombrott skulle hamna i nivå med Sigmund Freuds.
Svårbegripligast av alla blir advokaten Claes Borgström som aldrig fann något att invända mot. Quick har exempelvis angett fem medgärningsmän till sina mord. Att van der Kwast inte åtalade dem kan man kanske förstå. Men Borgström hade ju kunnat kalla dem som vittnen.
Kriminaljournalisternas roll i uppbyggnaden av seriemördaren Quick är dessvärre lättast att förstå. En skyldig Quick är en oändligt mycket bättre story än en oskyldig. Liten tröst är att det i dag bara finns en enda journalist i landet som hävdar att Thomas Quick faktiskt är skyldig.
SAKPROSA
Fallet Thomas Quick
Att skapa en seriemördare
Hannes Råstam Förord: Leif G W Persson
Efterord: Mattias Göransson, Ordfront
Jan Guillou
