Samma sossar nu som då
Jan Myrdal svarar Olle Svenning i debatten om klasshatet
Olle Svennings artikel mot Åsa Linderborg i Dagens Nyheter den 29 maj 2012 är utmärkt och kan begagnas. Hans tänk är typiskt, alltså inte genomsnittligt, för nutida europeisk socialdemokrati.
Visst vet han att det finns datum då skeendet vänts. I Frankrike var 4 juli 1789 ett sådant. Varken ”Thermidor”, 27 juli 1794 eller restaurationen efter 1814 kunde omintetgöra det 4 juli 1789 stod för och återställa den gamla regimen.
Men just som socialdemokrat borde han även inse att för oss i Europa - och ”Väst” - är 4 augusti 1914 av en liknande dignitet. Då upphörde - upphävde sig, skulle man med Hegel kunna säga - den politiskt/sociala rörelse som dåtiden trott ha avgörande makt, arbetarrörelsen, den Andra internationalen.
Då röstade det internationellt starkaste socialdemokratiska partiet i tyska riksdagen enhälligt för krigskrediter. Så ”patriotiskt” handlade de alla (utom bolsjevikfraktionen i Duman som skickades till Sibirien). Den internationella arbetarrörelsen dog. Den hade, som Lenin i exilen hävdade, ruttnat från toppen.
Lenin påpekade i Sotsialdemokrat nr 39, 3 mars 1915 att också vänstern i partiets riksdagsgrupp lät sig styras av omsorg om partiets 11 000 fast anställda funktionärer och det kapital på 20 000 000 mark som partiet hade bundet i sina tidningar. Så drevs deras väljare ut i massdöden. I Flandern låg de sedan lik och stank.
Den som går till en dåtida debatt som inte redigerats av andrahandsgrindvakter kan i antikvariat, bibliotek eller på nätet ta fram N. Lenin och G. Sinowjew, Gegen den Strom. Aufsätze aus den Jahren 1914 - 1916, Verlag der Kommunistischen Internationale 1921.
Brantings roll i detta spel efter 4 augusti 1914 var lika opportunistiskt vacklande som hans hållning till August Strindberg. Om det har jag skrivit rätt ordentligt.
Bakom frasridån var den internationella - socialdemokratiska - arbetarrörelsen ju före 1914 i upplösning alla stora resolutioner till trots. Med nöd och näppe hade den internationella partivänstern tvingat igenom kongressresolutioner mot kolonialism (den anständiga partihögern kämpade för en socialistisk kolonialism) och krig. Ett krigsutbrott skulle besvaras med massattack mot det kapitalistiska system vilket drev fram krig. Men sådana segrar mot funktionärernas ekonomiska intressen blev blott papperssegrar.
De 98 år som gått sedan sammanbrottet 4 augusti 1914 har visat att socialdemokratin inte förmått - eller ens velat - hindra världskrig och krig. Numera ställer man också - som de svenska socialdemokraterna - helhjärtat upp i de nya kolonialkrigen. Visst, deras försök att hyfsa kapitalismen har kunnat ge arbetarklassen och det arbetande folket fördelar som i Sverige genom ”Folkhemmet”. Men när marknaden så krävt har socialdemokraterna allt munväder till trots deltagit i nedmonteringen. För att som deras representanter menat skydda det arbetande folket för marknadens än extremare krav.
Märk att också andra har använt samma metoder. Roosevelts ”New Deal” var ett vänsterborgerligt projekt och Hitlers ”Tredje Rike” en massmördande fascistisk variant. Då hans politik ”gav arbete” röstade 99 procent för honom i Saar 1935 - all vetskap om terrorn till trots. Och judedeportationerna från Berlin var populära; man kunde ju överta och dela på deras hem och egendom. Under kriget såg NSDAP genom plundring av de ockuperade länderna till att det tyska folket (utom judar kommunister och liknande) levde bättre än något annat i Europa. Vi sade det inte då att Hitler hade folkets stöd. Det hade varit otaktiskt, Stalin tvingade ju Ehrenburg att tiga. Men vi visste det.
Att iaktta det ”västliga” skeendet har för mig de senaste sjuttio åren varit som att läsa om det spanska världsväldets århundradelånga fortgående förfall. (Alla folkliga resningar har där krossats, senast 1939, och nu står folket arbetslöst och skuldbelagt. Utan att förmå visa synbara tecken på verkningsfullt organiserat motstånd.)
Och Lenin då? Den som läser Röd stjärna över Indien ser vad jag där i djungeln resonerade om. Jack Londons framtidsvision 1907 i ”Järnhälen” har hittills besannat sig. I den Tredje Internationalen, Komintern, kunde Lenin mot Manabendra Nath Roy få igenom sin optimistiska syn på solidariteten. Men utvecklingen därefter tycks ha gett Manabendra Nath Roy rätt mot Lenin.
Det är alltså bara att fortsätta kämpa, skriva och organisera. Det gjorde kamraterna också när herrarna på sextonhundratalet tycktes ha slagit ner bondekrigen och för mer än hundrafemtio år sedan då 1848 års revolutioner hade nedkämpats.
Men utan illusioner!
