Sprayfärg nytt vapen i Kairo
Konstnärer revolterar med tidigare censurerad grafitti
Efter revolutionen förra året har Egypten upplevt en smärre bildrevolution. Samhällskommenterande gatukonst och graffiti har blivit allt vanligare syn i gatubilden. På nätet frodas den politiska skämtteckningen.
Frilansjournalisten Toivo Jokkala och Ann Törnkvist rapporterar från Kairo där konstnärerna fortsätter kampen mot militärrådets förtryck och städpatrullernas lösningsmedel.
En av de långa gator som mynnar ut vid knutpunkten Tahrirtorget i Kairo är Mohamed Mahmoud-gatan. Söder om den ligger inrikesministeriets huvudbyggnad. Gatan har blivit något av en symbol för ”den andra revolutionen” i Egypten, den protestvåg mot militärstyret som inleddes i november förra året.
Det var också här demonstranter drabbade samman med inrikesministeriets säkerhetsstyrkor efter stadionmassakern i Port Said den 1 februari i år, där 79 fotbollssupportrar dödades. Demonstranterna anklagade säkerhetsstyrkorna för att ha varit avsiktligt passiva under massakern, och protesterna utmynnade i krav på det styrande militärrådets avgång och på överlämnandet av makten till en civil regering.
Ett av demonstrationernas kvarvarande synliga avtryck på Mohamed Mahmoud-gatan är den gatukonst som nu täcker flera av fasaderna längs gatan. Väldiga muralmålningar samsas med graffitislagord och politiska spraymallsbilder.
– Vi kom hit dagen efter massakern i Port Said, säger gatukonstnären Alaa Awad.
– Vi ville stå hand i hand med människorna som protesterade här. Precis som det fanns fotografer som dokumenterade det som skedde och läkare som hjälpte skadade ville vi hjälpa revolutionen, ge den ett uttryck.
En av de största muralmålningarna längs gatan, målad av Alaa Awads konstnärskollega Ammar Abo Bakr, porträtterar just offren för Port Said-massakern, i idrottskläder och med änglavingar. Men här finns också politiska karikatyrbilder, som den spraymålning där den störtade presidenten Hosni Mubaraks ansikte flyter samman med det nu styrande militärrådets ledare Mohamed Hussein Tantawis porträtt, tillsammans med mer lågmälda bildkommentarer till det politiska läget, som Alaa Awads egna symboliska målningar i fornegyptisk stil.
Nu pågår ett ställningskrig längs Mohamed Mahmoud-gatan. Många av målningarna har blivit kvar med en av fastighetsägarnas, American Universitys, goda minne, men regelbundet kommer myndigheterna och målar över sådant som de uppfattar som förolämpande mot militärregeringen.
– De mer subtila och symboliska målningarna, som är svårare att tolka, verkar vara de som får vara kvar längst, säger Ebony Coletu, biträdande professor vid American Universitys retorikinstitution och en av dem som för dagen slutit upp bland konstnärerna längs gatan.– Under revolutionen såg vi miljontals bildexperiment på gatorna, målade av människor utan tidigare konstnärlig erfarenhet, säger den unge satirtecknaren med artistnamnet Andeel, som arbetar bland annat för den oberoende dagstidningen Al-Masry al-Youm.
– Det övertygade mig om hur grundläggande människors förståelse för bildens kraft är.
Samtidigt menar han att mycket i Egyptens bildtradition och människors sätt att uppskatta visuella uttryck gått förlorat under de senaste decennierna.
– De som styrde det här landet visste hur kraftfull bilden är, hur den kan förändra människors inställning, tänkande och stämningslägen, därav alla restriktionerna. Vi hade en generation av riktigt briljanta satirtecknare, men de blev alla utkastade från dagstidningarna under 1970-talet, på grund av att de tyckte annorlunda än president Sadat, säger Andeel.
Hans satirtecknarkollega Cheb Makhlouf instämmer.
– Regimen använde sig av lojala tecknare. Det har påverkat människor och fått många att tro att det är vad konstnärliga uttryck går ut på. Människor i det här landet har ingen vana vid bildkommunikation.
– En viktigt sak som hänt i och med revolutionen är att så många ikoner och personliga tabun fallit. Det är nu möjligt för människor utanför de konstnärliga professionerna att utforska sin kreativitet och till exempel publicera sig på Facebook och andra ställen på Internet.
Doaa Eladl, som de senaste åren gjort sig ett namn som en av Egyptens ännu få kvinnliga satirtecknare, talar mer pessimistiskt om det senaste årets utveckling.
– Vi bildskapare stod bakom de slagord som människor hade under revolutionen, bröd, frihet och social rättvisa. Efter revolutionen är det precis samma saker vi kämpar för. Det är nedslående att säga att ingenting förändrats, men det är ett faktum. Medierna förmedlar fortfarande inte sanningen, människor väntar fortfarande på en verklig förändring.
– Jag tror att konstnärliga uttryck, graffiti, illustrationer, inte bara satirteckningar, kan ha en roll i en förändringsprocess, men det är en förändring som tar lång tid, många år.
Ett tema som sysselsätter flera av bildskaparna är vad ett eget, egyptiskt konstnärligt uttryck innebär i vår tid. Muralmålaren Alaa Awad framhäver gärna kontinuiteten bakåt, till väggmålningar som ett visuellt skydd mot faror i det forntida Egypten och till en gammal symboltradition.
– Som konstnärsgeneration befinner vi oss i en situation där vi har miljoner intryck från västvärlden som inte har något att göra med vår kultur eller vår livsstil, eller ens med hur vi ser ut, säger Andeel.
– Men det skulle samtidigt vara löjeväckande att försöka sig på ett uttryck som vore genuint egyptiskt, en farao med mobiltelefon i handen eller liknande.
Längs Mohamed Mahmoud-gatan fortskrider målandet och fixerandet av tidigare målningar för att skydda dem mot väder, vind och myndigheternas lösningsmedel. Med jämna mellanrum stannar förbipasserande till för att byta ett par ord eller skaka hand med konstnärerna. Alaa Awad ler, och verkar samtidigt otålig att återgå till arbetet. Hans ena öga skuggas av en stor blåtira, och näsan har skrubbsår. Men den här gången var det inte militärpolisen.
– Det blev problem mellan mig och en konstnärsvän här i går kväll. Jag målade tigrar invid hans målning, och jag lät två tigrar hoppa upp för att fånga hans graffiti. Han förstod inte min tanke. Han tog en färgburk och kastade på mig.
– Men det är bättre än regeringen, bättre än elchocker och batongslag.