Högern kvar i 1800-talet
Vill fortfarande ha ett skiktat samhälle
Om jag har förstått Axess chefredaktör Johan Lundberg rätt, så längtar han efter ett samhälle där de olika enklaverna hålls åtskilda. Ekonomin för sig, arbetet för sig och framför allt kulturen för sig. Jag kan ha missuppfattat honom, för på gårdagens Timbro-arrangerade debatt på Teater Brunnsgatan Fyra var han allt annat än klar och redig. Lundberg representerar ett slags missuppfattat 1800-tal, där konsten ska vara liktydig med eviga värden, som kritiken sedan antingen ska hylla eller förkasta. Helst hylla då, eftersom kritiken inte ska vara politisk, och framför allt inte så mycket vänster.
Göran Hägglund, som också ingick i panelen, är ett annat 1800-tal. Oron för att kultursidorna skriver ”folket” (det berömda verklighetens folk) på näsan om vilka åsikter de ska hysa, minner om det förrförra seklets rädsla för den stigande sociala oron. Även om man då ville hålla folket i okunnighet genom att inte upplysa dem, så blir resultatet i dag, om kultursidorna ska rätta sig efter något slags minsta gemensamma nämnare, detsamma.
Nej, trots moderatorerna Martina Montelius och Marie Söderqvists kärleksfulla munhuggning, så blev nog få klokare av denna tillställning. Allra minst folket. Det krävs definitioner, vilka lyste med sin frånvaro. Närmast kom Kristina Lugn, som apropå Hägglunds berömda formulering menade att hon hade nog problem med begreppet verklighet. Så sant. Lundberg med det förgångnas verklighet, Hägglunds med en samtida.