De offras för sportfesten

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Publicerad 2012-04-27

Lågavlönade byggarbetare betalar med sina liv när idrottens maktorganisationer pressar vinster ur OS- och VM-länder

Sommaren 2012 avlöser idrottens fester varandra. Fotbolls-EM följs av OS och Paralympics. Samtidigt byggs det för kommande fester i Brasilien och Ryssland. Låga löner och pressade arbetsvillkor är gemensamt för dem som förbereder idrottsfesterna. Idrottens organisationer pressar vinster ur arrangörs­länderna på arbetarnas bekostnad.

Pessaia bygger ställning vid de låga läktarsektionerna på Rio de Janeiros Maracanã-stadion. Det är i februari 2012, han förbereder den berömda arenan för finalen i fotbolls-VM 2014.

– En final mellan Brasilien och Argentina skulle vara häftigt, säger han.

Det är 38 grader varmt på innerplan. De 3 000 byggnadsarbetarna som rustar stadion svettas i sina overaller. Men arbetet fortgår, hur varmt det än blir. De måste vara klara när för-VM, Confederations Cup, ska spelas sommaren 2013.

På väg hem till kåkstaden, Complexo do Alemão i norra Rio, har Carlos Henrique Gomez Silva, som Pessaia heter egentligen, sällskap med sin granne, armeraren Marcos Antoniodos Santos. De diskuterar Brasiliens förberedelser för VM och inför OS, som Rio arrangerar 2016.

De ser fram mot festerna. Men de kommer inte att ha råd med några biljetter. Pessaia drar upp ett hopvikt lönebesked för förra månaden ur bakfickan. Kvar efter avdrag är cirka 4 500 kronor.

– Det skulle behöva vara dubbelt så mycket för att jag ska klara mig, suckar han.

Den låga lönen och värmen är deras stora problem på jobbet. De har varit med i två strejker på bygget, för att få upp lönen och för att förbättra säkerheten. Men det är de stora idrottsevenemangens påverkan på livet utanför jobbet som de ifrågasätter mest.

Tungt beväpnad militär möter Marcos och Pessaia när de kliver ur linbanan som tar dem den sista etappen på hemvägen. De är ett inslag i myndigheternas så kallade pacificering av kåkstäderna.

När Marcos lite senare går ner på gatan med minstingen Douglas, fyra månader, på armen möts han på nytt av uniformer.

– Vi hade det bättre före militariseringen, säger han irriterat.

Han anser att myndigheterna använder VM och OS som svepskäl för att få kontroll, för att undvika revolution.

Några månader tidigare, i oktober 2011 skottar Ibrahim Güleg och Osman Aydogan snö på toppen av Rosa Khutor, en bergstopp i Kaukasus i sydvästra Ryssland. De bygger en toppstuga, med kafé, på den topp där störtloppen startar under vinter-OS 2014.

De båda turkiska gästarbetarna berättar att de ofta bor i plåtcontainrarna som rostbruna och buckliga utgör kontrast mot den solgnistrande vita snön.

– När vi har brått hinner vi inte åka ner till barackerna, säger en av dem.

– Och brått är det nästan hela tiden.

Mer hinner de inte berätta innan de avbryts av en av alla de vakter som patrullerar bygget. De finns överallt på och runt de byggen där Sotji förbereder vinter-OS. En uppgift vakterna tar på stort allvar är att hindra byggnadsarbetarna från att prata med journalister.

Byggfackets ordförande i Sotji, Vladimir Karaganchev, berättar att det normalt finns runt 10 000 byggnadsarbetare i Sotji, den ryska semesterorten som ligger utsträckt mellan Svarta Havet och Kaukasus. Nu, när OS förbereds är de 80 000.

Bara 3 500 av dem är med i byggfacket. Och finns det inga medlemmar kommer facket inte in på bygget. Så Vladimir vet inte säkert vilka arbetsvillkor som gäller på OS-byggena.

– Men jag hör ju om minimilöner vitt och sedan resten svart, om illegal arbetskraft och så vidare, säger han.

Idrottens stora arrangemang, som OS och internationella turneringar i fotboll, innebär ofta enorma investeringar i arrangörsländerna. Inför fotbolls-VM i Sydafrika investerades upp mot 35 miljarder kronor. De stora investeringarna lockar naturligtvis världens storföretag i jakt på vinster.

I boken South Africa’s World Cup – a legacy for whom? (Sydafrikas VM – ett arv till vem? redaktör Eddie Cottle) har fackliga företrädare och forskare sammanställt erfarenheterna av Sydafrikas VM. Domen är hård. Det mesta av pengarna hamnade i fickorna på Fifa, hos utländska jätteföretag som har samarbetsavtal med Fifa och hos de stora byggföretagen som byggde anläggningarna.

De jobb som skapades var tillfälliga. Arbetsvillkoren var så dåliga att de som lockades till jobben hamnade i storstädernas slumområden, utan möjlighet att förbättra sin levnadsstandard. Småföretagen och gatuförsäljarna som hade hoppats på uppsving, slogs i stället ut när de kördes bort från arenornas närområden. När de anställda på vaktbolagen gick i strejk för högre löner fick de sparken, polis tog över deras jobb.

Sociologiprofessorn Tony Roshan Samara, jämför tre städer som arrangerat megatillställningar, New Delhi, Shanghai och Kapstaden. I alla tre städerna har jätteprojekten medfört marginalisering och ökade klyftor, motsatsen till hållbar utveckling. Arran­görs­städerna behöver arbetskraft under korta perioder, inte människor som lever hela liv, skriver han.

En orsak till att pengarna från mediebevakning och biljettförsäljning inte hamnar i arrangörsländerna är de regler som idrottens internationella organisationer tvingar på arrangörerna. I kontrakten med till exempel Fifa ingår att länderna måste acceptera en speciallagstiftning. Lagstiftningen, som diskuterats intensivt i Brasilien det senaste året, innebär bland annat total skattefrihet för Fifa och de bolag som har sändningsrättigheterna till evenemangen. Strejk- och demonstrationsrätt inskränks, rätten att sälja och marknadsföra varor i anslutning till arenorna förbehålls Fifas samarbetspartners.

Fotbollens högsta beslutsfattare drar sig alltså inte för att kräva inskränkningar av grundläggande rättigheter i arran­görsländerna. Men när det gäller arbetsvillkor är däremot Fifa återhållsamma med krav. I de kontrakt arrangörsländerna måste underteckna, Hosting Agreement, ställs inga krav på arbetsvillkor för dem som bygger arenorna eller för dem som arbetar i restaurangerna, med transporter och på hotellen.

Det globala bygg- och träfacket, BTI, gav redan 2010 ett gult varningskort till Fifa för att organisationen inte levde upp till FN-organet ILO:s regler.

Så, är det dags att plocka fram det röda kortet nu, när Fifa kräver strejkförbud i Brasilien och efter 20 dödsolyckor i Polen och Ukraina?

– Det kan det vara, vi har inte tagit beslut än men på något sätt måste vi agera, säger Tos Añonuevo, utbildningssekreterare på BTI.

Ingemar Dahlkvist

frilansjournalist