Förbjud kultur
Om Breiviks förvirring beror på kulturen så ska den förbjudas
Efter att ha sett Anders Behring Breiviks tårar över sin egen propagandafilm i Oslo tingsrätt kommer jag aldrig mer att förstå den som frivilligt kallar sig ”kulturkonservativ”.
Till ödesmättad musik och romantiska målningar på korsriddare förklarar Breivik hur den kulturkonservativa revolutionen ska leda till ett blodbad värre än andra världskriget. Under tisdagens förhör upprepade han gång på gång hur den kulturkonservativa motståndsrörelsen ska slå tillbaka. Med våld.
Att någon frivilligt vill associeras med en världsbild som vill bevara den europeiska kulturen efter att fått en inblick i Breiviks hjärna går bortom mitt förstånd.
Ibland kan jag förbanna den dag jag bestämde mig för att jobba med kultur.
Detta värdelösa skitord.
Kultur.
Jag ska aldrig mer använda det igen.
Vad är det för ord som kan förvrida hjärnorna så totalt på människor? Om det här är vad vi kallar kultur, förbjud kultur.
Det riktigt obehagliga med Breiviks försvarstal är inte att han tog till rasbiologiska argument om Sitting Bull och ”urfolkens” rätt eller lögner om att 90 000 norska kvinnor våldtagits av muslimer. Nej, det riktigt makabra är de argument som hämtats från en extremt avancerad och inkrökt akademisk kulturdebatt.
Ett ord han återkom till flera gånger var "dekonstruktion”. Norge har "dekonstruerats” av kulturmarxister och Arbeiderpartiet.
Ordet kommer från den akademiska postmoderna rörelsen på 80- och 90–talet och beskrev en metod som kunde användas inom såväl lingvistik som studier av kolonialismen. Det blev snabbt ett skällsord för kulturkonservativa som tyckte postmodernismen var löjlig och innehållslös. Att den snåriga men harmlösa debatten om dekonstruktionen skulle användas som försvar av en barnamördande terrorist kunde ingen tänka sig.
Men Breivik upprepade gång på gång att kulturen måste bevaras. Inget ska "dekonstrueras”. Sedan 15 års ålder har han varit intresserad av kulturpolitik. Han förklarade att han mest läste kulturkonservativa författare och citerade konservativa politiker som Jo Benkow, Enoch Powell, Sarkozy, Merkel, Cameron. Efter hans dåd ska Europas kulturkonservativa radikaliseras och ta till våld, påstod han.
Plötsligt fick jag ett märkligt behov av att titta på Adrian Pipers videokonstverk Funk lessons från 1983.
Jag hittar en liten snutt av filmen på Youtube som visar en grupp människor ta en danslektion.
Piper, vars konst alltid varit feministisk och antirasistisk skojar passivt-aggressivt om klichéer om dansande svarta och stela vita. Det är inte världens bästa konstverk. Men det är argt och glatt på samma gång.
Man kan bedriva politik genom att dansa. Eller genom att avrätta barn.
Funk lessons avslutas med en flimrig textruta. Den innehåller en uppmaning: ”Get down and party. Together”.
I dag känns det som det viktigaste politiska budskap man kan tänka sig. En påminnelse om att det finns kultur som gör världen till en bättre plats. Och den är inte konservativ.