Breiviks manifest – för kontaktlöshet
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2012-04-16
Skriften full av narcissistisk självupptagenhet och ensamhet
Är Anders Behring Breivik galen eller frisk? Det hittills intressantaste försöket att svara på den frågan som jag sett ger sociologen Klas Gustavsson i den lysande essän ”En mycket ensam galning” i den socialdemokratiska idétidskriften Tiden (nr 1, 2012).
Gustavsson djupläser Breiviks manifest och finner där mycket av den narcissistiska självupptagenhet och oförmåga till djupare känslomässiga relationer som ofta upphöjs till ideal i vårt nuvarande samhällsbygge. Huruvida Breivik är en ensam galning i psykiatrisk bemärkelse kan Gustavsson naturligtvis inte bedöma – i Norge är experterna som bekant oeniga – men han konstaterar att det knappast går att föreställa sig en ensammare människa.
Klas Gustavson citerar den amerikanska historikern Christopher Lasch som påpekat att människan i vår narcissistiska kultur kan uppleva sig som befriad från familjeband och institutionellt tvång, men att autonomin bara är skenbar. I verkligheten kan ingen människa bli till och överleva ensam. Dessutom måste narcissisten i sin skrämmande avsaknad av trygga, meningsskapande relationer ständigt spegla sitt ”storslagna jag” i en beundrande publik. Annars blir hans otrygghet outhärdlig.
Dessa revor i den narcissistiska illusionen om möjligheten av en självtillräcklig människa illustrerar Breivik på ett närmast övertydligt sätt, helt utan att själv se det. Denne, som han själv trodde, autonoma övermänniska ägnade oräkneliga timmar åt att skriva ett manifest och planera en massaker som han var övertygad om skulle göra honom till en odödlig hjälte
i andras ögon. Och i skrivandets och förberedelsearbetets slutfas togs han om hand av – sin mamma.
Breivik tror sig vara en korsriddare som ska rädda kristendomen undan islam och kulturmarxismen. Texten han skrev blev dock snarare ett monument över kontaktlöshetens potentiellt fasansfulla konsekvenser. När Breivik beskriver dem han kallar sina vänner gör han det på ett avskalat, distanserat och känslofattigt sätt. När han beskriver sig själv gör han det med ytliga, själförhärligande och fördunklande plattityder inte olika dem som dagligen forsar fram i våra Facebook-uppdatingar. Frånvaron av känslomässig verklighetskontakt skriker mot läsaren.
Stora delar av manifestet är rena manualen i hur man håller människor ifrån sig och hur man kan manipulera omgivningen till att inte reagera på avbrottet i den mänskliga kontakten. Men trots isoleringen upprätthåller Breivik in i det sista sin jakt efter status i den tänkta läsarens ögon.
Klas Gustavsson skriver att vi måste ”våga spegla oss i bäcken utan att vara rädda för att också se bilden av Anders Behring Breivik reflekteras tillbaka mot oss. I vattenytan ser vi ett samhälle där gemenskapen slagits isär. Där samhället blivit ett spel och där insatserna är höga för dem som förlorar.”
Själv ser Breivik massakern som en ”marknadsföringsåtgärd”. Tydligare än så kan bilden knappast bli av vad som kan hända när känslomässiga relationer ersätts med empatilösa marknadstransaktioner. ”Vår katarsis måste handla om att förstå och försöka förändra”, skriver Klas Gustavsson och det är bara att hålla med.
Dan Josefsson
