Harry gud, vilket party!
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2012-03-16
Trollerisuccén fortsätter efter 15 år
”Kollapsis totalus!” Låtsaslatinet skallar mellan de antika skulpturerna på Medelhavsmuseet i Stockholm. Omkring hundra Harry Potter-fans, de flesta medlemmar i nätkommunen Mugglarportalen, har samlats till fest. Samfällt riktar de sina trollstavar mot en pall på scenen, det brakar till och hustrollkarlen professor Moonshine finner resultatet tillfredsställande.
Och visst finns det anledning att fira. I år är det femton år sedan den första boken om trollkarlseleven Harry Potter kom ut, JK Rowlings Harry Potter and the philosopher’s stone från 1997 (Harry Potter och de vises sten på svenska). Sedan dess har Harry hunnit med att få egna baarn, de första fansen har vuxit upp men nya tillkommer i en aldrig sinande ström, som det verkar.
Före trolleriföreställningen har festdeltagarna, uppskattningsvis i åldrarna sju till tjugofem, serverats (alkoholfri) bål i färger matchande vapensköldarna för de fyra elevhemmen på Hogwarts skola för trolldom och häxkonster, belägen någonstans i det skotska höglandet. Rött för Harrys eget elevhem Gryffindor, gult för präktiga Hufflepuff, blått för pluggiga Ravenclaw och grönt (och en aning beskt!) för Slytherin, det elevhem som fostrat de farligaste trollkarlarna och häxorna. Som exempelvis Lord Voldemort, Harrys ärkefiende och böckernas onda centralfigur vars framtoning och ledsamma livsöde påminner ganska mycket om Darth Vaders i Star Wars.
Bland fansen på Medelhavsmuseet räknar jag till blott en Slytherin-anhängare, för dagen med en hemsydd och mycket söt docka föreställande elevhemmets osympatiska överhuvud professor Snape på armen. Av de övriga deltagarnas halsdukar och slipsar att döma är Gryffindorarna och Hufflepuffarna i solklar majoritet. En flicka i en stilig Gryffindor-cape (eller ”klädnad” som munderingen kallas i Lena Fries-Gedins översättning av böckerna) berättar andäktigt att hon köpt den ”i Orlando”, vilket bland fansen är synonymt med filmbolaget Universals temapark i Florida.
Tillhörigheten till elevhemmen, och rivaliteten mellan dem, är ett minst lika viktigt inslag i Potter-böckerna (och filmerna) som trollkonsterna eller den eviga kampen mot Lord Voldemort och hans anhang av ”dödsätare”. Internatskolan kan tyckas som en väl högbrynt och omodern miljö för en samtida ungdomsbok, men Rowling har dammat av motivet och försett Hogwarts med en i grunden demokratisk överbyggnad. Elevhemmen framstår snarast som ett slags autonoma sociala holmar, inlemmade i den större gemenskapen och tryggheten som utgörs av skolans murar. Hogwarts uppförandekod är förvisso strikt, men reglerna visar sig ofta vara godtyckliga eller förhandlingsbara, inte minst när Harry och hans vänner Ron Weasley och Hermione Granger hamnar i trångmål.
Vissa schabloner drar förstås fortfarande omkring som osaliga andar i slottsbyggnaden, som Draco Malfoy, den rike skitstöveln, eller skogvaktaren Hagrid, det språkligt obegåvade men hjärtegoda naturbarnet. Rowling vältrar sig också i den konservativt anstrukna hemtrevnad som nog bara blir riktigt trovärdig i händerna på författare från brittiska öarna.
Gryffindors uppehållsrum är i mångt och mycket en uppdaterad version av Tolkiens hobbithåla, och i likhet med en annan fantasyföregångare, C S Lewis, besitter Rowling en smått magisk förmåga att i varje ögonblick exakt tyckas veta vilken sorts detaljer som gör läsaren lycklig. Vem skulle inte, efter att ha tampats med allsköns mårror, vilja dra sig tillbaka till en dylik miljö? Kanske för att putsa lite på kvasten, med ”Fleetwoods högglanspolermedel för kvastskaft”, eller bara för att stillatigande kura skymning över en påse ”Bertie Botts bönor i alla smaker”, inköpt i den närliggande lilla trollkarlsbyn Hogsmeade.
I det personlighetstest som ingår i medlemsförfarandet på Mugglarportalens hemsida blir jag dock ohjälpligen Hufflepuffare, medan mina två söner gör om testet gång på gång, ända tills de kvalar in som förslagna Gryffindorare. Testet är en digital motsvarighet till den ”sorteringshatt” som förekommer i böckerna, en uråldrig artefakt som under festmåltiden inför Hogwarts terminsstart ropar ut vilket elevhem som förstaårseleverna ska tillhöra.
Sorgesamt nog kan förstås varken jag, sönerna eller fansen på Medelhavsmuseet bli något annat än simpla ”mugglare”, Rowlings benämning på de människor som saknar magiska förmågor och således aldrig får den där kallelsen från rektor Albus Dumbledore, i pergamentkuvertet med det blodröda vaxsigillet och adressen präntad med smaragdgrönt bläck: ”Mr H Potter, Skrubben under trappan, Privet drive 4, Surrey”.
Men när husbandet The swedish shortsnouts som festavslutning river av den egenkomponerade ”The hufflepuff blues” svänger jag ändå i tanken min gulsvarta Hufflepuff-halsduk över huvudet.
Petter Lindgren
Fotnot: På Mugglarportalens medlemsdrivna hemsida (www.mugglarportalen.se) kan man bland annat diskutera Harry Potter med andra fans, läsa och publicera egen fanfiction, delta i tävlingar och slinka in i sitt eget ”uppehållsrum”, dit inga av medlemmarna från de övriga digitala elevhemmen har tillträde. Harry Potter-festen på Medelhavsmuseet ägde rum den 10 mars.
