Svinen och storyn
Martin Aagård om Assange, Murdoch och hotet mot den grävande journalistiken
De är osympatiska svin från Australien.
De gillar att hacka elektronisk utrustning.
Och deras medarbetare hamnar i fängelse.
Likheterna mellan Rupert Murdoch och Julian Assange börjar nästan bli löjligt många. Men hur illa vi än tycker om dem för tillfället, så har det aldrig varit viktigare än just nu att försvara deras journalistik. De är nämligen helt oförmögna att försvara den själva.
Vänstern har inte blivit särskilt ledsen över att Rupert Murdochs medieimperium rasat samman det senaste året. När News of the world tvingades lägga ner i juli så klappade man till och med händerna – av det enkla skälet att Murdoch aldrig tvekat att använda sina medier för politiska syften. Inte minst det avskydda Fox News har blivit en sorts gigantisk högerblogg i tv-format.
Högern har väl inte heller engagerat sig överdrivet mycket i Murdochs tidningshaveri, eftersom våra konservativa medborgare ofta anser att tabloidtidningar är något som borde säljas under disk i porrbutiker.
De enda som försvarat Murdoch är gamla mediegubbar. Mediegubbar älskar ju alltid andra mediegubbar. Särskilt om de har mycket makt.
Men de som skrattar åt det som nu händer på The Sun är lika naiva som alla som tycker att Wikileaks borde läggas ner.
Visst går det att bedriva The Suns skoningslösa journalistik utan den totala empatilöshet och mansgriseri som genomsyrar allt tidningen tar sig för. Men man behöver faktiskt inte gilla The Sun för att uppröras över hur tidningen behandlats på sistone.
För tillfället pågår tre parallella brittiska utredningar mot The Sun och Murdoch-sfären. FBI utreder dessutom om amerikaner har fått sina telefoner hackade av Murdoch-medier och i Moskva undersöker polisen om Murdochs ryska reklamföretag mutat lokala myndigheter. Men i centrum står anklagelserna om att The Suns reportrar ägnat sig åt olaglig telefonavlyssning och mutor.
Ur ett polisperspektiv är naturligtvis poliser som säljer information till högstbjudande en katastrof. Men ur ett journalistperspektiv är det inte alls särskilt dåligt. Tvärtom. Korrupta poliser har massor att berätta.
Enligt utredarna har The Sun betalat så mycket som 80 000 pund (835 000 kronor) till enstaka statstjänsteman. En enskild reporter ska dessutom ha haft 150 000 pund (1,57 miljoner kronor) i årlig tipsbudget. Reportrarna på The Sun hävdar å sin sida att det bara handlat om lunchpengar.
Vad än utredningarna kommer fram till är en sak ganska klar – den ende som kommer att klara sig helskinnad ur det här är Rupert Murdoch. Hans son James har redan fått sparken som styrelseordförande för tidningarnas holdingbolag. Redaktörerna Rebekah Brooks och Les Hinton har fått gå.
Men framför allt är det hans journalister som får ta smällen. I går morse greps Brooks och hennes make tillsammans med fem andra journalister av Scotland Yard. Tidigare i år greps ytterligare tio medarbetare på The Sun i en polisinsats som mest av allt påminde om en ren antiterror-attack.
Och det var Rupert Murdoch som gjorde det möjligt. Han har nämligen varit behjälplig med att skapa The Management and Standards Committee (MSC) – ett organ som förser polisutredningen med information, vilket lett till att ett veritabelt inbördeskrig brutit ut på The Sun. Personalen har hotat att stämma Murdoch i Europadomstolen för att få honom att sluta lämna ut uppgifter om journalisterna och deras hemliga källor, och kritik mot den ryggradslöse ägaren smygs in i tidningens krönikor.
”Folk tycker att de kastats under en buss”, säger en anonym Sun-medarbetare till Reuters.
Mitt i denna skandal har Murdoch dessutom tvingat de pressade journalisterna att skapa en ny söndagstidning – The Sun on Sunday. För en vecka sedan rapporterade Reuters att två av tidningens medarbetare försökt ta sina liv. Pressen börjar helt enkelt bli för stor.
Men det är inte bara enstaka journalister som blivit överkörda av Murdoch-bussen. Det är hela idén om grävande journalistik.
Grävande journalistik ska inte vara en syssla som ryggar för märkliga metoder. Tvärtom. Ju märkligare och mer oväntade metoder du använder, desto djupare gräver du. Att avlyssna telefoner på ett sätt som inte bryter mot buggningslagen (till exempel att ringa någons telefonsvarare och chansa på att koden är 0000) är inte förbjudet. Att betala tipspengar var inte heller förbjudet i England innan en ny, hårdare mutlagstiftning infördes i somras.
Murdoch-tidningarnas övertramp kommer att användas för att smutskasta grävande och grälsjuk journalistik under lång tid framöver. I Australien har man redan lagt ett förslag om att ett nytt medieråd ska övervaka pressen. En ren censurlag. Samma sak kommer säkert att hända i Storbritannien där man redan snävat in yttrandefriheten på bland annat Facebook.
Julian Assange har insett samma sak som reportrarna på The Sun – journalistik handlar om den story du får fram. Om du fått den via telefonhackning eller datahackning spelar ingen större roll. Men inte heller Assange är särskilt populär för tillfället.
Vänstern klarar inte av hans sexistiska uttalanden och hans anarkoliberala hat mot staten. Högern ser honom som samhällets fiende nummer ett och inte ens mediegubbarna som kramar Murdoch gillar honom. Expressen publicerade nyligen en krönika av New York Times chefredaktör Bill Keller som hävdar att Wikilieaks inte skapat ett mer transparent samhälle. Tvärtom. Han är dessutom sur över att Assange kallar gammelmedier korrupta. Men Wikileaks dök upp i en stund när en hel generation förlorat förtroendet för journalistiken. Assange lyckades förnya deras tro på mediernas kraft.
Men visst finns många goda skäl att kritisera Assange. Ett är att han är ett osympatiskt svin. Däremot hänger han inte ut sina egna medarbetare, även om vissa hävdar motsatsen. I Aftonbladet (6 mars) skriver Dan Josefsson om Assanges moraliska kollaps och menar att han är ansvarig för att Wikileaks-källan Bradley Manning riskerar ett livslångt fängelsestraff.
En källa som Manning borde absolut ha informerats noga om vilka extrema risker han löpte. Men det är ett problem som drabbar alla journalister som tar emot anonyma tips. I dag har dessutom många mediehus någon sorts tipstjänst som påminner om Wikileaks – till och med Sveriges Radio har sitt eget Radioleaks.
Och att anklaga Julian Assange för Mannings fängslande är bara okunnigt. I de chattloggar mellan Manning och
mannen som avslöjade honom (Adrian Lamo) som tidningen Wired har publicerat, visar det sig varför Manning avslöjade sig: han lurades tro att han pratade med en journalist. Han trodde helt enkelt att han hade källskydd.
Det var inte misstro mot journalistiken som fällde Manning. Det var blind tro på den. Ironiskt, inte sant?
