Estelle

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Publicerad 2012-02-29

- en hyllning till fredshjälten Folke Bernadotte

Namnet Estelle låter som en nattklubbsdrottning, inte tillräckligt kungligt, anser Herman Lindqvist. 

Men tänk om Victoria och Daniel, tillsammans med kungafamiljen valde just Estelle, inte främst därför att det skulle klinga drottninglikt, utan också minna om en släktings hjältegärning? Mycket tyder på det. I så fall heders, denna gång, hela kungahuset!

Folke Bernadottes gärning har av skilda skäl, inte minst propagandistiska sådana från israeliskt håll, hamnat mera i skuggan än vad han förtjänar.

Folke Bernadotte, son till prins Oscar som avstod sin rätt till tronföljd genom att gifta sig med en hovfröken, var gift med Estelle Bernadotte (1904–1984). Vid bröllopet var vår kungs far prins Gustaf Adolf best man.

Folke Bernadotte dödades av judiska terrorister den 17 september 1948 i Jerusalem, på uppdrag som FN:s fredsmäklare i dåvarande Palestina/Israel.

Våra kungliga håller Folke Bernadottes minne högre och mera levande än vad den breda allmänheten i Sverige känner till. Bernadotte var gudfar till vår kung som bär namnen Carl Gustaf Folke Hubertus. 2005 avtäckte kungen en byst av Folke Bernadotte i Uppsala och prins Carl Philip ett minnesmonument över honom förra året intill Djurgårdsbrunnskanalen i Stockholm. Han sa då bland annat: ”Personer som Folke Bernadotte har i hög grad bidragit till att vi svenskar har fått ett rykte om oss att vi månar om de människor i världen som har det svårt. Vi bör vara stolta och hedrade över detta och ha honom till förebild.”

I sitt medlaruppdrag i Palestina/Israel försökte Folke Bernadotte skapa en så rättvis och rimlig lösning som möjligt på hur palestinier och judar skulle kunna leva tillsammans i Palestina. Han föreslog arabiskt tillträde till Medelhavet i nuvarande Israels övre del och att de då 200 000–300 000 palestinska flyktingarna skulle få återvända. Bernadotte ville också att Jerusalem skulle bli en gemensam stad för judar och palestinier.

För detta blev han hatad i Israel.

Folke Bernadotte dödades i ett attentat mot honom i hans bil i en trebilskonvoj då den passerade Palmeh Street i Jerusalem. En jeep ställdes plötsligt i vägen. En attentatsman sprang fram och avrättade Folke Bernadotte med en kulsprutepistol.

Det var tre ledare för underjordiska Lehi, mera känt som Sternligan, som utfärdade dödsdomen mot Folke Bernadotte. Yitzhak Shamir var en av de tre. Han blev senare Israels premiärminister (1983–1984, 1986–1992). Shamirs företrädare som premiärminister var Menachem Begin (1977–1983). Begin blev 1947 ledare för Irgun och bar ansvar för bombningen av King David Hotel i Jerusalem, militärt och administrativt högkvarter för britterna. 91 personer dödades. Britterna utfäste en belöning på 10 000 pund på Begin.

I april 1948 utförde Lehi och Irgun tillsammans massakern på 107 av den palestinska byn Deir Yassins 600 invånare.

Yehoshua Cohen som sköt Folke Bernadotte dömdes aldrig. I stället blev han folkhjälte och vän till och livvakt åt David Ben-Gurion, Israels förste premiärminister.

FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld besökte 1958 Ben-Gurion på dennes kibbutz. Först dagen därpå informerades Hammarskjöld om vem Cohen, som han också hade träffat, var. Han blev mycket upprörd, och ska ha sagt: ”Vilka lymlar, hit kommer jag aldrig mera.”

I en minnesbok över Folke Bernadotte från 1949 skrev Gunnar G Kumlien, Stockholms-Tidningens korrespondent i Mellanöstern: ”Bernadotte var vid tidpunkten för sin död mycket nära att lyckas att få till stånd en fredlig lösning i Palestina.”

En palestinier som befann sig i trakten av Betlehem då mordet på Bernadotte hände skriver i dag så här till mig om reaktionerna: ”Jag minns att många äldre sa: ’Nu förlorade vi Palestina’. Palestiniernas exodus ökade. Budskapet var lika klart som det i Deir Yassin. Döda för att skrämma. Kunde FN:s sändebud, tillika av kunglig europeisk familj dödas, så fanns det heller ingen trygg plats för oss palestinier.”

Medan Raoul Wallenbergs namn och gärning har hyllats har Folke Bernadottes hamnat i skuggan. Israeler har från tiden av Israels tillkomst utpekat honom som nazist därför att han förhandlat med SS-chefen Heinrich Himmler, genom vilka han utverkade frigivning och utväxling av runt 15 000 krigsfångar från tyska fångläger och undan gaskamrar, däribland också judar.

Utan jämförelser i övrigt kan nämnas att Raoul Wallenbergs gärning inte ifrågasatts i Israel, trots att han i sina syften till och med bjöd judeutrotningens främste bödel, Adolf Eichmann, på middag hemma hos sig.

Ordval för samma agerande förändras med historiens gång. I närhistorien har vissa palestinier i kampen för ett eget land tagit till vad vi anser vara oförsvarligt våld och kallats terrorister. Vid tiden för Israels tillkomst kallades judiska grupper för terrorister eftersom de tillgrep smutsiga metoder för att uppnå sina mål.

Innan det senare ansågs inopportunt att öppet kräva ett Storisrael så talade de båda terroristerna, sedermera premiärministrarna, Yitzhak Shamir och Menachem Begin, om att målet var att skapa ett Israel på båda sidor av Jordanfloden, en stat bestående av både nuvarande Västbanken (enligt FN nu olagligt ockuperat av Israel, men i full färd att slukas av israeliska bosättningar) och Jordanien.

Svenska kungahuset har aldrig besökt Israel. Skälet sägs vara att Folke Bernadotte mördats av israeliska terrorister. I vanliga fall, om det inte handlade om just det påpassade kungahuset, skulle jag som journalist förstås ha framfört en fråga till hovet om det förhåller sig så. Men med tanke på att allt som rör Israel utlöser upprörda anklagelser så avstår jag. Låt mig i stället ta den eventuella smällen själv, till Folke Bernadottes ära, och till hans hustrus Estelles ära, som valde en hedersman till make.

Om jag varit kung, och terrorister i vilket land som helst hade mördat en kär släkting tillika på fredsuppdrag av FN:s generalsekreterare, så skulle jag knappast med glädje ha förärat detta land med statsbesök. Allra helst om mördarna förblivit ostraffade, prisats av landets medborgare, vilka dessutom valt att rösta fram de ansvariga till landets politiska ledare.

Anders Hasselbohm