Drakar och fördomar
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2012-02-24
Rollspelet som skapade moralpanik fyller 30 år
Jag var nio år när jag fick mitt första Drakar och demoner i julklapp 1986. Varje dag efter skolan, på kvällar, helger och lov under mellan- och högstadiet, och genom hela gymnasiet spelade jag. Tillsammans med mina kompisar stred jag mot mörkrets makter, utforskade förlorade civilisationer, bekämpade bestar och vidunder, löste gåtor och mysterier. Vi räddade världen om och om igen.
Jag var del av en smärre folkrörelse. I pojkrum – ja, de flesta rollspelare var pojkar – samlades moppefjuniga kompisgäng för att slå 20-sidiga tärningar och prata i förkortningar. Mellan 1982 och 1992 såldes Drakar och demoner i 100 000 exemplar och spelarna räknades i hundratusental.
Om man gillade drakar och magiska ringar fanns det inte mycket konkurrens i 80-talets Sverige. Utgivningen av fantasylitteratur var obefintlig, tv-spelen fortfarande i sin linda, och alla coola videofilmer hade åldersgräns. Drakar och demoner erbjöd ett fantasyäventyr jag inte fick tag på någon annanstans. Jag kunde bli en del av äventyren.
Jag minns frihetskänslan när jag förstod vad Drakar och demoner var för sorts spel. Vad alla de där sidorna med regler egentligen innebar: Att jag kunde göra vad som helst! Jag och mina vänner skapade spelet varje gång vi spelade det.
En bunt småkillar som klämde in sig i närmsta skrubb och snackade fikonspråk. Begrepp som STY, PSY, Kroppspoäng och Färdighetsvärde blandades hejvilt med beskrivningar av påhittade städer och planer för att stjäla drakens guld. Det var en exkluderande hobby, svår att begripa för den som inte själv var delaktig – vilket gav vuxenvärlden moralpanik.
Sveriges frikyrkor fick för sig att Drakar och demoner var en inkörsport till djävulsdyrkan, svart magi och barnamord. Det började som utspel i religiösa tidskrifter, men frågan tog fart när SVT:s Rapport 1992 sände ett inslag om att skräckrollspelet Kult såldes i leksaksbutiker. Kult var ett vuxnare och betydligt mörkare spel än Drakar och demoner. Efter inslaget slutade butikskedjan Stor & Liten att sälja rollspel och allmänhetens syn på rollspelare ändrades snabbt. I medierna blev det vanligt att poängtera om en våldsman hade rollspel som hobby, och plötsligt var vi rollspelare inte längre bara ett gäng kufar – vi var nu potentiella mördare.
Kulmen kom 1994 när två bröder dödade en 15-årig kamrat i Bjuv.
Alla tre i det tragiska dramat hade rollspel som främsta hobby. Plötsligt skrevs det spaltmeter om hobbyns farlighet. Rubriker som ”Rollspelet gick ut på att döda” (Expressen 12 nov 1994), ”Rollspel ledde till mordet” (Aftonbladet 24 nov 1994) och ”Psykiater granskar rollspel” (Svenska Dagbladet 17 okt 1996) blev vanliga. Budskapet var tydligt: Rollspelare blev känslomässigt avtrubbade, våldsamma och tappade förmågan att skilja på dikt och verklighet. Kritiken var i stort sett identisk med den som i dag riktas mot tv-spel, eller för den delen, den som videofilmerna fick utstå tio år tidigare.
Några år senare kom boken De övergivnas armé (Norstedts, 1997) där författarna Didi Örnstedt och Björn Sjöstedt utmålade oss rollspelare som nazister och anarkister.
Senare visade det sig att rollspelandet haft liten eller ingen roll i Bjuv-mordet, eller i något annat fall som kopplats till spelen, vilket bara förstärkte min och mina vänners uppfattning att kritiken var grundlös. Den gick inte att ta på allvar av någon med insyn i hobbyn.
Trots det fanns det legitima invändningar som försvann i olyckskorparnas skränande. Man kan till exempel peka på bristen av vettiga kvinnoporträtt; i hela Drakar och demoners trettioåriga produktlinje är knappt två av tio namngivna karaktärer kvinnor, och då oftast av typen prinsessa i nöd eller förförisk häxa. Eller varför pratade ingen om hur tidskrävande rollspel var på samma sätt som man i dag diskuterar World of warcraft-beroende?
Vi rollspelare reagerade som subkulturer ofta gör när den kritiseras: vi slöt oss inåt. Jag slutade läsa rollspelsböcker på pendeltåget och berättade inte längre för vem som helst om min hobby. När jag för tionde gången fått förklara för någon tant på bussen att, nej, jag dyrkade inte Belsebub, så orkade jag inte längre. Jag och många med mig gick under jorden.
Samtidigt tog den rollspelsfluga som rått under 80-talet slut och spelen försvann från butikshyllorna. Det var nya tider. Gillade man fantasy kunde man spela en uppsjö olika datorspel, kolla på kabel-tv eller läsa något i den lavin av fantasylitteratur som börjat översättas till svenska. För egen del hade jag gått vidare till utländska rollspel: Advanced dungeons & dragons, Vampire: The masquerade och många andra. Under 90-talet minskade utgivningen av svenska rollspel från 30 titlar om året till knappt en handfull. Target Games, som gav ut Drakar och demoner, försökte blåsa liv i marknaden 1994 med en ny version av spelet, nu med undertiteln Chronopia. Det gick så där. Fem år senare stängde Target Games dörrarna för gott, och det verkade som att sagan om Drakar och demoner hade nått sitt slut.
Drakar är dock svåra att döda. Bara något år senare återuppstod spelet i ny regi – det nybildade företaget Riotminds skapade sig snabbt ett namn med sina ambitiösa och överdådigt illustrerade böcker. Mycket yta men svagt innehåll, men under några år lyckades Riotminds få Drakar och demoner att flyga igen. När försäljningen återigen började dala försökte de 2010 lansera en onlineversion av spelet – utan större framgång.
När Riotminds la ner verksamheten i november i fjol kände jag genuin sorg. Även om det var länge sedan jag spelade Drakar och demoner så är en värld utan spelet inte komplett. I vilket annat sammanhang kan man stöta på elvaåringar som helt naturligt slänger sig med ord som ambidextriös, karisma och marinheraldik? Jag tror att Drakar och demoner och dess kusiner gjort mer för läskunnigheten och allmänbildningen bland 70-talets pojkar än någon annan fritidssysselsättning.
Trots att hobbyn i dag i stort sett är osynlig så hittar man spår av den överallt. I filmer, tv-serier, datorspel, böcker eller, för den delen, i riksdagen. Vi som växte upp med Drakar och demoner är i dag yrkesverksamma samhällsmedborgare, och ytterst få har visat sig vara känslokalla seriemördare. Tvärtom finns vi ofta i skapande yrken. Författaren John Ajvide Lindqvist kom i sin senaste bok ut som rollspelare. I rollspelstidningen Sinkadus från 1987 sökte en tolvårig Lars Winnerbäck medlemmar till brevklubben The Hunters. Journalisten Fredrik Strage har berättat om sitt rollspelande i radio, och skådespelaren Simon J Berger spelar än i dag.
Rollspel har visat sig vara en grogrund, inte för våldsverkare, utan för kreativa, tänkande människor.
Tyvärr har osynligheten inneburit att nyrekryteringen avstannat. Det är sällsynt att möta rollspelare under 25 – de flesta är en bra bit över 30 – och risken är stor att Drakar och demoner i framtiden blir en angelägenhet för en liten skara åldrande entusiaster.
Det gör ont att behöva erkänna det så här på spelets trettioårsjubileum, men draken kan vara död på riktigt den här gången.
Magnus Edlund
