Ordet är fritt – att köpa
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2012-02-24 | Publicerad 2012-02-15
Filmaren Fredrik Gertten om att slåss mot lobbyister – en miljardindustri som hotar demokratin
Sverige är den åttonde största pr-marknaden i världen.
Lobbyismen har blivit en miljardindustri.
Men till skillnad från i USA förväntas den svenska branschen vara självreglerande. Här måste vi själva fråga oss vem som styr våra nyheter.
Vad händer i ett samhälle när de oberoende granskarna försvagas och de köpta rösterna vinner i styrka? Jag har själv fått uppleva konsekvenserna av den rubbade maktbalansen.
Sommaren 2009 blev jag och mina kolleger stämda för förtal av världens största fruktföretag, Dole. Vi fick känna på vad ett stort företag är berett att göra när de försvarar sitt varumärke.
Det förekom inget förtal i vår film, vilket en domare i Los Angeles konstaterade 18 månader senare. Filmen innehöll däremot den obehagliga sanningen att Dole använder ett förbjudet bekämpningsmedel som man visste gjorde människor och djur sterila.
Redan före premiären gjorde bananbolaget vad de kunde för att rikta ljuset åt ett annat håll. Ett skickligt pr- och advokatarbete skapade en helt annan bild: Bananas! var baserad på en bluff, bananarbetarnas advokat en bedragare och den svenske regissören hade inte kollat fakta ordentligt.
Reportrar som inte ens sett filmen skrev att vår film var baserad på en lögn. Dole attackerade oss, våra amerikanska partners och deras sponsorer med hotfulla advokatbrev, trots att Dole bara sett filmens trailer.
Lyckligtvis tog historien en annan vändning.
Tusentals svenskar reagerade genom att konfrontera de butiker som sålde Doles produkter och krävde bojkott. Politiker från höger och vänster visade filmen i Sveriges riksdag och krävde att Dole skulle dra tillbaka sin stämning. Till och med näringslivet tog sitt ansvar och ifrågasatte stämningen.
Till slut backade Dole. Vår historia slutade bra, även om vi fortfarande lider ekonomiskt av den. Men den aggressiva kampanj vi utsattes för har satt djupa spår. Vi ser världen delvis med andra ögon.
Visst är ofoget att stämma folk främst ett amerikanskt fenomen, men att storbolag krishanterar med hjälp av lobbying och pr-spin förekommer också i Sverige. Pr-och lobbyistbranschen har blivit en miljardindustri i vårt land – den åttonde största pr-marknaden i världen. Almedalen har förvandlats från en partipolitisk mötesplats till ett Mekka för lobbyister. Svenska företag, myndigheter och andra organisationer investerarar allt mer i kommunikation samtidigt som journalistkårens redaktionella budgetar minskar.
De flesta svenska lobbyister jobbar för företag med målet att påverka beslutsfattare. En ny undersökning visar att 75 procent av våra riksdagsledamöter kontaktas av lobbyister varje vecka. 55 procent uppger att det främst är näringslivsföreträdare som kontaktar dem. Detta skapar en extrem obalans i vår demokrati.
Men också regeringskansliet och finansdepartementet använder sig av pr. 2007–2010 köpte de in pr-tjänster för 119 miljoner kronor av svenska skattemedel från Kreab. Byrån hade i uppdrag att förklara budgetpropositionen och “sälja in” den till det svenska folket. Nyheterna om Caremas blöjvägning och skatteplanering fick många av oss att reagera starkt. För att förbättra sitt rykte anlitade Carema Storbritanniens största pr-byrå, Brunswick. Deras uppdrag har varit att vända den hårda kritiken i media. En av Brunswicks åtgärder var att publicera en annons utformad som en debattartikel i Dagens Nyheter, bredvid debattsidan. En annan åtgärd har varit att låta Prime pr-blogga åt Carema i syfte att ”nyansera debatten”.
Vi stämdes i USA av ett amerikanskt multinationellt företag. Men amerikanerna har kommit mycket längre än oss i att reglera denna ljusskygga bransch. Där måste lobbyister registrera sig för att få agera direkt mot politiker. Där redovisas också de ekonomiska resurser som går mellan lobbyist och klient. I USA handlar debatten snarare om att även företag som jobbar utanför den politiska arenan borde ange vem de jobbar för.
I Sverige däremot förväntas branschen vara självreglerande. Men öppenhet och transparens borde vara en medborgerlig rättighet. Det är allvarligt att Sverige alltmer blir ett land där pengar kan köpa inflytande och spaltmeter utan insyn.
Jag hoppas att fler svenskar ställer sig frågan: vem eller vad styr vad vi ser eller läser i nyheterna? Förhoppningsvis vill också modiga politiker ta frågan vidare.
För i slutändan handlar det om ett försvar av en traditionell maktbalans mellan granskare och makthavare. Om öppenhet och om den besvärliga frågan: Hur fritt är det fria ordet i Sverige?
Fredrik Gertten
dokumentärfilmare
