Egyptens hopp

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Publicerad 2012-01-25

Per Gahrton möter Nawal El Saadawi – ett år efter revolutionen

När jag nyligen åt lunch med den egyptiska författarinnan Nawal El Saadawi i hennes hem i Kairoförstaden Shubra, fastnade hon i ett telefongräl med en reporter på al-Ahram om manuset till en intervju. Hon krävde att han skulle ändra en formulering som hon förnekade att hon använt och dessutom kunde vara ”livsfarlig” för henne.

Hon vet vad hon talar om. Två gånger har hon tvingats till åratals landsflykt efter islamistiska beskyllningar mot henne för hädelse. Att godta en religionskritisk formulering som hon inte använt, bara för att ”krydda” texten, samtidigt som islamister fått omkring tre fjärdedelar av mandaten i ett parlamentsval, vore inte modigt utan bara dumdristigt. Och Nawal är inte dumdristig, men också allt annat än feg, det har hon bevisat otaliga gånger, inte minst under den egyptiska revolutionen i fjol då hon var lika entusiastisk demonstrant på Tahrir-platsen, som de ihärdigaste ungdomarna.

Som författare är hon världskänd, de flesta av hennes romaner, pjäser, självbiografier och debattböcker är översatta, bland annat till svenska. En arabisk hemsida har startat en kampanj för att hon ska få Nobelpriset i litteratur. Hennes roll som revolutionsagitator är däremot, trots Dagermanpriset, underskattad utanför den arabiskspråkiga världen. En googling häromdagen på ”senaste dygnet” visar 426 träffar med latinska bokstäver, 18 800 med arabiska.

Ett kuriöst, men ändå betecknande exempel, var en notis i Al-Ahram i somras som citerade ett hånfullt utfall av Gaddafi: ”Varför har ni gjort revolution, egyptier? För att få Amr Musa som president? Nawal Saadawi vore bättre”.

För ett par dagar sedan framträdde hon i tv-kanalen al-Arabiya med ett rakt budskap: ”Demokrati är inte val, utan fullständig jämlikhet mellan alla folkgrupper ... det finns ingen demokrati i ett kapitalistiskt, patriarkalt klassamhälle”. Hon berättade att hon föreslagit att Tahrir-folket skulle välja ett revolutionsråd som skulle utse en regering. Tyvärr följdes inte hennes råd, i stället lät sig demonstranterna luras av militären och tvingas nu se hur en ohelig allians mellan generaler och islamister exploaterar det som internetungdomen startade. Men Nawal El Saadawi ger inte upp. I sin veckokrönika i Masry al-Youm påvisar hon envist bristerna i revolutionsprocessen, från militärens försök att sy ihop konstitutionella garantier för fortsatt makt till den totala marginaliseringen av kvinnor. Med högst 10 kvinnliga parlamentsledamöter, cirka 2 procent, hamnar Egypten i världens bottenskikt när det gäller kvinnlig parlamentsrepresentation.

För Nawal El Saadawi är dock kvinnorepresentationen bara en detalj i ett större förtryck.

I sin senaste krönika skildrar hon med frätande ironi ett möte mellan en grupp egyptiska kvinnor och Jimmy Carter. En av kvinnorna var Samira Ibrahim som nyligen vann en rättsprocess mot ”oskuldskontrollen”, som arresterade kvinnor utsatts för. Enligt Nawal begrep Carter inte att det inte bara handlade om kränkning av kvinnors kroppar, utan om våldtäkt på hela deras medborgerliga värdighet. När Carter frågade om kvinnors situation i Egypten svarade Nawal: Det finns ingen befrielse för kvinnor i ett land

som är utsatt för imperialism. Carter: Vad menar du med imperialism? Nawal: Den amerikanska imperialismen! Inte minst dess stöd åt Israel.

När Carter ilat vidare frågade en av de övriga kvinnorna, irriterad över Nawals ”oartighet” mot Carter: Men kan vi inte dra nytta av Carters stöd för kvinnors rättigheter, mot islamisterna? Nawal: Nej, USA kommer att samarbeta med bröderna och salafisterna för att gynna sina egna intressen. Kvinnan svarade: Jag är mer som Carter, jag kan förhandla med islamister. Varpå hon, enligt Nawals beskrivning, skrattade och steg in i sin chaufförskörda Mercedes, vinkade till Nawal och utbrast: Jag avundas dig din ungdomlighet och optimism!

Nawal El Saadawi är ingen politisk taktiker och som president skulle hon antagligen bli en katastrof, trots att hon faktiskt lanserade sig som kandidat 2005. Men vilken revolution klarar sig enbart med taktiker? Utan agitatorer dör revolutionen sotdöden innan den hunnit få livskraft.

I dag fyller den egyptiska revolutionen ett år. Om den egyptiska revolutionsgnistan överlever triangeldramat militär-islamister-twitterungdomar beror det inte så litet på den aldrig falnande glöden hos en åttioårig dam på 26:e våningen i Shubra.

Per Gahrton