En titan på folkets sida
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2012-01-22 | Publicerad 2012-01-20
Göran Greider hyllar röde August Strindberg på skaldens födelsedag
En julhelg för trettiofem år sedan läste jag Röda rummet, den moderna radikalismens urdokument i det här landet. Jag gick på gymnasiet, men skolkade ständigt och trivdes heller inte hemma och jag kommer så väl ihåg hur jag en jul gömde mig i Strindbergs böcker. På förmiddagarna parkerade jag mig i en idiotisk gungstol i vardagsrummet och läste sedan oavbrutet större delen av dagen, omöjlig att nå för omvärlden.
Mitt starkaste minne från Röda rummet är själva slutorden där en brevskrivare berättar om den nyss så radikale Arvid Falk, socialisten och framstegsmannen, och hur han nu gett upp all sin idealism – ”han lever blott för sin tjänst och sin fästmö”. Falk har blivit en privatman, läser aldrig en tidning, vet inte vad som händer i världen, ja, han står där som en arketypisk trettiofemårig innevånare i dagens Reinfeldtland.
Men den som berättar om honom är genuint osäker på denne Falk – ”jag tror icke på det där”, meddelar brevskrivaren. ”Falk är en politisk fanatiker, som vet att han skulle brinna upp, om han gav luft åt lågan … men jag tror icke det lyckas honom. Ty hur han än lägger band på sig så fruktar jag en gång en explosion.” Kanske tillhör han i det fördolda rentav något av de ”hemliga sällskap” som reaktionen och järnväldet har framkallat på kontinenten?
När jag bläddrar fram romanens sista skälvande sida märker jag hur återseendet omedelbart lyfter mig: Strindbergs-effekten! Röda rummet förlossade den radikala åttiotalismen och Strindberg skulle de närmaste åren gå allt längre in i satiren och en samhällskritik som till slut övergick i extrem civilisationskritik. I stridsskrifter som Om det allmänna missnöjet eller en novellsamling som Utopier går han så långt i sin socialism att en Hjalmar Branting inte längre kan följa med. Han ser arbetsdelningen som roten till allt ont och fördömer industrialismen på ett sätt som i dag gör honom till en föregångare för varje grön ideologi.
Och sedan går Strindberg under jorden, nedstiger i det dödsrike där han i brev skriver till en sinnessjuk Nietzsche att han också vill vara galen, tillverkar guld på hotellrum och odlar vanvettiga föreställningar om kvinnor. Han går under jord, men blir mer synlig än någonsin tidigare genom en rad skandaler och romaner som ger honom ett rykte som mer eller mindre galen.
Stora delar av Strindbergs samtid var övertygad om att han var galen; faktum är att han kunde definieras ut på samma sätt som det kvinnliga könet – som motsatsen till förnuft, ordning, disciplin, ett genialt nervknippe och inte mer. Men genom hela Infernokrisen och in i sällsamma skådespel som Ett drömspel vandrar ju den explosive Arvid Falk: Han finns i de fångna vargar som ylar mot makten och civilisationen i sena dikter och hans explosivitet bultar i underklassperspektivet som emellanåt skymtar i det labyrintiska Ett drömspel.
Och till slut, försommaren 1910, exploderar Arvid Falk igen. Det är året efter storstrejken. I pressen har diktarhövdingen Heidenstam förklarat att det är slut med den där löjliga proletärfilosofin, Karl XII går mot en ny vår i den nymornade kapitalismens Sverige och försvarsvännen Sven Hedin är hjälten för dagen. I en serie märkliga artiklar kliver den radikale Strindberg – tjänstekvinnans son – fram igen, nu stående på närapå gammaltestamentlig grund, och inleder ett slags inbördeskrig i den svenska kulturen och samhället: Han angriper kungahuset och militarismen och han strimlar Heidenstams centrallyrik.
Strindbergsfejden kom att handla om en uppsjö av ämnen, men hundratusentals arbetare som slukat billighetsupplagorna av hans verk kände det instinktivt: Titanen står på folkets sida. På hans födelsedag den 22 januari 1912 tågar femtontusen arbetare förbi under hans balkong på Drottninggatan och när han i maj somnar in för gott är det de röda fanorna som lyser allra starkast i sorgetåget.
Det finns en Arvid Falk i varje trappuppgång, på Södermalm, i Tensta eller i den sista bruksorten och bara skymten av honom driver en heidenstamsk Bengt Ohlsson till vansinne och ger varje borgerlig kulturredaktör en känsla av att något här i världen trots allt inte riktigt stämmer och att kulturlivet blir menlöst intill idioti när Arvid Falk inte är där.
Göran Greider
