Poesins huligan
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2012-01-20
Magnus Ringgren läser en hänsynslös gestaltning av underklass
Tjockare än min bibel är Johan Jönsons nya bok, med.bort.in, en ful sak på 1 230 sidor. Den består av en orimligt lång rad dikter i notisform hämtade ur vardagens skitiga klotter.
Boken prövar sin läsares tålamod lika mycket som den sliter på diktjagets ork att gestalta. Möjligen är den över alla bräddar svällande dikten kongruent med det ”skitfettmo” som diktjaget framställer sig som. Världsrekordet i lyrik ska sprängas liksom gränserna för ett jags äckel över sig självt.
Tillsammans kan poet och läsare kanske ta sig igenom det här. Grafomanen tänker sällan på textens läsbarhet, slår hellre sönder den. Kommunikationsproblemen består mest i övermättad och inte i obegriplighet eller programmatisk nyhetsjakt.
Den tekniska nivån är driven – jag har inte sett så många skiljetecken i en bok sen Carl-Fredrik Reuterswärds Prix Nobel – men texten etablerar också, tryggt och igenkännligt, ett gammalt tema. Här finns än en gång romantikens och modernismens motsättning mellan ett ensamt jag – expanderande mot alltet eller regredierande in i en extremt vanlig nollpunkt – och en fientlig omvärld. En kapitalistisk Demiurg regerar, nästan som hos Stagnelius. På sätt och vis arbetar Johan Jönson i Lars Noréns och Göran Sonnevis efterföljd. Den här boken är hans version av Sonnevis Det omöjliga.
Detta litteraturhistoriska faktum får mig att bli lite fundersam inför den position Johan Jönson fått sig tilldelad som ledande språkmaterialist. Jag tror att han fullföljer en modernistisk tradition i stället för att bryta ner den. Språket är inte huvudpersonen i hans dikt. Han hatar inte ens metaforer. Men det finns andra drag som mera på djupet förenar honom med de nykonkretistiska poeterna – nominalismen, den autonoma eller anarkistiska politiska övertygelsen, antiidealismen. Den sistnämnda tendensen är dock tvetydig eftersom det flera gånger talas om Gud i den nya boken. Grupptillhörigheter ska man akta sig för, de blir alltid missvisande.
För att stå ut med texten måste man skilja mellan författare och diktjag. Här sägs saker som skulle fällas i domstol om de stod i en tidning. Subjektivitetens slam svämmar över hela universum och för med sig tillmälen som inte borde få finnas. Texten är totalt hänsynslös, och minst hänsyn ägnar den sin egen utsägare. Jaget är fattigt, sjukt, överviktigt och i princip redan dött. Det stinker av hopplös underklass. Jag tvivlar dock starkt på dikternas sociala representativitet.
Vi är långt borta från den trevliga autofiktion som dominerar medias litteratursyn just nu. Raden av narcissistiskt hårt konkurrerande författare bespottas av detta diktjag som skriver för att bokstavligen hålla sig borta från döden.
Det myllrande ickelivet inne i hans nollpunkt ställer de oavvisliga frågorna, de ickedemokratiska frågorna. Texten menar att det finns folk som inte bör få finnas. Humanisten i mig blir rasande. Man får en stark ingivelse att detta textjag borde byta politisk filosofi för att må lite bättre, bryta upp sin totala orörlighet. Jag skulle föreslå en lite mer dialektisk, realistisk och hoppfull vänstervariant. Varför inte slå följe med just Göran Sonnevi?
Det finns trots allt bakdörrar att smita ut ur helvetet genom. En av dem är den jaglösa naturen, och vi är återigen i den modernistiska poesins mittfåra. Dikten stillnar ibland och blir vacker i mötet med krusbär och fjärilar. Jagets fängelse öppnas momentant.
Viktigast bland de friheter som erbjuds är ändå språket självt. Där kan diktjaget knåda sin värld, göra dikt av den. Det som flyter upp ur dessa anteckningar är trots allt det mest intressanta projekt vi sett i svensk poesi på ett tag. Johan Jönsons jag försöker ge kropp åt en underklass som annars sällan hörs av i poesin. Det är ingen vacker kropp. Dess klagan och vrede är poetisk huliganism. Dess röst är orättvis och ful. Ord som hatjustis och poesitid kan stå bredvid varandra.
Rösten kommer ingenvart, den ältar. Men man måste lyssna.
Magnus Ringgren
