Ett skitår för journalistiken
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2012-01-10 | Publicerad 2012-01-04
För svensk journalistik var förra året ett skitår. Pressdöden började verka epidemisk, som digerdöden ungefär. Allt som allt försvann ytterligare 300 journalistjobb. 2011 var mig veterligen också det första året som svensk dagspress – värst drabbad av alla krisbranscher – inte kammade hem en enda utmärkelse vid utdelningen av Stora Journalistpriset.
Lika bra det, kanske ni säger. Den enes bröd är den andres död, och så vidare. Det finns inget egenvärde i en stor journalistkår eller en stark press, menar somliga. Om de funktioner som gammelmedia förr hade nu fylls av andra, så är det väl gott och väl.
Att den stenhårda domen mot de svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson rör upp så otroligt starka känslor, tyder på att så inte är fallet. Förutom att det är fruktansvärt att inte längre bara Dawit Isaak, utan nu ytterligare två svenska journalister, sitter i fängelse som samvetsfångar, så oroas många över hur det ska gå med yttrandefriheten här hemma.
Johan och Martin är egentligen dömda för att ha utfört journalistisk grundforskning. Det är en omständighet som väcker många frågor. Som till exempel varför den svenska allmänheten plötsligt blivit beroende av modiga (eller dumdristiga) frilansares initiativförmåga när det gäller de komplicerade och viktiga journalistiska uppdrag som dagens fega medieföretag inte längre vill bära kostnaden för.
Från början tyckte förvånande många, såväl journalister som andra, att det var fel att åka till Ogaden. Trots det ansåg lika många att den historia Martin Schibbye och Johan Persson var ute efter är viktig och relevant. Inställningarna går inte ihop: Man kan inte både låta bli att ta risker, som att till exempel bryta mot lagen i diktaturer, och samtidigt åstadkomma banbrytande journalistik. Det enda positiva med domen mot Johan och Martin är att vi nu öppet diskuterar demokratifrågor och pressfrihet. Kanske är sådana fri- och rättigheter inte längre självklara. Fler och fler inser att yttrandefrihet på vissa sätt är en ekonomisk fråga: Vem tar ansvar för reportrar som ger sig ut på riskabla men nödvändiga uppdrag?
Det är dags att granska nedmonteringen av journalistiken – inte bara som en strukturomvandling, utan som ett gigantiskt demokratiproblem. Men det finns ljusningar i vintermörkret. Man brukar säga att det bara krävs några få som vågar gå mot strömmen för att den stora massan ska sturska till sig, för att fler ska våga höja rösten. När det ser som allra mörkast ut kanske det i själva verket håller på att ljusna.
Ulrika Kärnborg