Gerillabroderi
Åsa Linderborg twittrar – fast långsamt. Gör det du med. Aftonbladet publicerar dina broderier
Jag har alltid skämts för mitt handarbetande. Som tonåring gömde jag inför varje ny förälskelse mina virkade rutor. Jag ville inte framstå som en överbliven hemmaflicka. Ville inte ge intryck av att vara lika gammal som farmor.
Min farmor hade alltid hade nåt för händerna. Jag såg henne aldrig läsa. I det hemmet var litteratur onyttigt, nästan farligt, eftersom en bok kunde rucka sinnena.
– Se bara hur det gick för Görels grabb, som förläste sig och fick nerverna i olag.
När farmor efter en hjärnblödning bara hade en fungerande arm, satt hon ändå och tafflade med strumpor och stoppnål.
– För nåt måste en fla’ göra.
Kvinnans förvägrade rätt att bara få lata sig.
Mamma sa att hon var värdelös i syslöjden, men av det märktes inget. En decemberhelg broderade hon en julgransmatta med trinda domherrar, och alla blev glada av att se hur roligt hon hade. Jag ville också brodera, men av allt skämmigt var broderi det skämmigaste. Ett broderi har ju bara den nytta av, som är lagd för pyckiga prydnadsdukar.
1970-talet var den fria stickningens genombrott. De tillknäppta Skrållankoftorna i blekgult utmanades av lös passform med grovmaskigt garn i nya färgkombinationer. Feministiska konstnärer har broderat sedan 70-talet, men det allmänna broderiet förlöstes inte på motsvarande sätt som de andra handarbetsformerna. Korsstygnen bildade samma standardiserade mönster som alltid: monogram, fruktkorgar, spinnrockar, styvmorsvioler, dansande tomtar.
En stor del av arbetarrörelsens fanborg är visserligen broderad av kvinnor, men representativt för det folkliga broderiet är vägglöpare med gamla ordspråk som säger att man inte ska klaga (det vill säga kämpa) eftersom man alltid kan ha det värre: gapa inte över för mycket, bli vid sin läst, slå vatten i soppan.
Det feministiska broderiet fick en renässans i slutet av 00-talet. I Stockholms tunnelbana kunde man ibland se stolar smyckade med korsstygn, vilket orsakade samma ramaskri som graffiti.
I höstas gästade jag litteraturfestivalen i Odda. I detta fjordsamhälle om fem tusen invånare fanns tills nyligen ett stort smältverk. Här finns fortfarande Norges bråkigaste arbetarklass, en gång fostrad av svenska rallare som efter nederlaget i storstrejken 1909 flydde till grannlandet.
En av de nedlagda fabrikerna hyser nu ett fik med en vägg täckt av gerillabroderier: konfrontativa, erotiska, humoristiska, uppmanande väggdukar föreställande maskingevär, kukar, kvinnor som kräver att bli tillfredsställda. Det var en kongenial kontrast till den manligt präglade arbetsplatsen, men ändå bar korsstygnen den lust till motstånd som under hundra år fick arbetarna på smältverket att sjuda.
Korsstygnen i Odda följde gerillabroderiets nio regler, formulerade av ”geriljaledarna” Astrid Loraas och Mona Pedersen i boken
Geriljabroderi som utkom i år på Magikon forlag:
1. Du ska brodera sanningen om dig och dina vänner.
2. Du ska klippa broderiets band till kvävande gullighet och religion.
3. Man kan aldrig brodera ett sinnestillstånd tillräckligt nedrigt.
4. Du ska aldrig såra din nästa med mindre än fem stygn.
5. Du ska älska och förakta broderitraditionen, och hata och beundra
den husliga fliten.
6. Du ska aldrig kopiera andras broderier, eller brodera prefabricerade mönster.
7. Undvik aldrig att brodera skandaler.
8. Du ska aldrig ångra dig.
9. Du ska sorglöst kunna bränna ditt broderi, men glatt ta vara på ramen.
Det här är en av de roligaste konstutställningar jag sett. Och den mest inspirerande! Inget är så enkelt som korsstygn – alla kan! Det enda som sätter gränser är fantasin och modet.
Och möjligen det där, att det har blivit nåt av en kvinnlig pinsamhet att lägga ner tid på handarbete ”när det finns så mycket annat som ska göras”. Förr handarbetade man för att vara produktiv. I dag är tid för handarbete en lyx. (Att använda händerna till datorspel är dock helt legitimt.)
Med mig från Odda tog jag självförtroendet att börja brodera. Jag är inte längre rädd att bli som farmor. När jag nu sitter med näsan i korsstygnsduken blir allt som sägs mycket tydligare. För en tid sedan hörde jag en bandupptagning på Studio Ett från Mats Odells
partiledarturné: ”Skolbarn blir våldtagna på väg till och från skolan, och i skolan, i stort sett dagligen.” Det är ju en förfärligt skrämmande uppgift – om den hade stämt.
Duken jag just då broderade hade med regeringens folkmordsmiljonär att göra, men nu ville jag påbörja en annan, nåt om att kristdemokrater inte ska ljuga så förbannat.
Plötsligt förstod jag dem som twittrar; på tio sekunder man kabla ut en reaktion. Min arbetsgivare säger att jag måste bli mer aktiv i de sociala medierna. Tio twitter är snart lika mycket värda som en artikel.
Jag vill inte. Jag broderar mina ord istället, med långsamhetens lov i protest mot alla frasologer som sprutar ur sig ord not stop. En bokstav tar mellan 2 och 10 minuter.
Aftonbladet Kultur har en gerillagrupp om fyra broderare som under 2012 kommer formulera dagsaktuella kommentarer eller halsbrytande utopier. Slag under bältet, florettstick, avgrundsvrål, kärlek, uppror, ömhet … ångest är bara ett av våra nyårslöften.
Men en modern kulturredaktion kan aldrig få för många gerillabroderare.
Broderar du och har nåt att säga?
Skicka din duk till oss!
Är det tillräckligt fräckt, knäppt eller angeläget publicerar vi det.
Hantverksskicklighet behövs inte, det enda kravet är att gerillabroderiets nio regler uppfylls. Och ja, även män får använda nålen och tråden som vapen.
Gerillabroderier som publiceras under året kommer vi ha till försäljning på nätet. Pengarna går oavkortat till Reportrar utan gränsers konto till stöd för att täcka Martin Schibbyes och Johan Perssons rättegångskostnader.
