Mörk biobild av Stockholm
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2012-02-08 | Publicerad 2011-12-23
Po Tidholm påpekar (Aftonbladet 21 dec) att Millennium-hysterin lockar turister till Stockholm som hoppas få uppleva en fiktiv parallellvärld. Naturligtvis till stadens egen marknadsföringsavdelnings förtjusning.
Därför är det svårt att inte se David Finchers sömngångaraktiga The Girl with the Dragon Tattoo, regissörens minst intressanta sedan Panic room, med en ständigt vaksam blick. Hur ser huvudstaden ut från utsidan? Hur skildras exempelvis den omdebatterade trafikkarusell som spelade en framträdande roll i de svenska filmerna?
Resultatet måste i den bemärkelsen vara en besvikelse för alla imagemedvetna stadshuspolitiker. Det är inte bara Rooney Maras brytning som för tankarna till en gammal öststat. Utöver några hastiga panoramavyer syns mestadels gränder och bakgator. I slutet av filmen konstaterar Lisbeth Salander att det lackar mot jul men det blir inga bilder av pyntade shoppingstråk.
Filmen skyr skrytbyggen som Stockholm Waterfront och riktar kameran mot gamla fasader som sett sina bästa dagar. Trapphuset i höghuset där Lisbeth bor är smutsigt och nött. När Fincher filmar inuti en tunnelbanevagn väljer han typiskt nog en av de från 70-talet som fortfarande är i trafik.
Men huvudsaken är som bekant att över huvud taget hamna på kartan – låt vara att The Girl with the Dragon Tattoo kanske ligger närmare verkligheten än Stockholms aspirerande självbild. Den metalliskt mörka filmen visar att solen har gått ner över det före detta föregångslandet. Men även ruinturism renderar hotellnätter.
Jacob Lundström
