Storartat försvar av aktivismen
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-12-22 | Publicerad 2011-12-21
Johannes Anyuru ger ut sin blogg från Ship to Gaza och fångar föraktet för politiskt engagemang.
I inledningskapitlet till En civilisation utan båtar skriver Johannes Anyuru mycket om rädsla. Och det tror sjutton: efter förra årets blodbad, då nio personer dödades av israeliska soldater reser väl ingen vettig människa med Ship to Gaza utan att innerst inne frukta för sitt liv?
Boken är en sammanställning av den blogg som Johannes Anyuru skrev i somras, medan han i Aten väntade på att aktivistflottan skulle resa med förnödenheter till de palestinier som lever bakom Israels blockad på Gazaremsan. Denna andra gång de försökte kom Ship to Gaza inte ens iväg: flera båtar saboterades, och till slut lät Grekland dem över huvud taget inte lämna Atens hamn.
Det går inte att beskriva detta som en lyckad aktion, men fördenskull är Anyurus bok på intet sätt en elegi över ett misslyckande. Tvärtom liknar den ett uppvaknande ur den ”dröm” som författaren kallar resan till Aten och den förestående resan vidare. Det är en dröm full av förvirring och frågor. Varför ska just jag åka? Är Israel-Palestina min konflikt, och måste ett engagemang se ut just såhär?
Frågorna förblir öppna, men drömbubblan spricker i en avklarnad känsla av vad aktivism är, och vad den kan föda hos en människa.
Anyuru landar mitt i de grekiska protesterna mot hur regeringen med hårda nedskärningar och sparpaket lät folket bära finanskrisen. Dag efter dag sugs han till Syntagmatorget, där han ser stora folkmassor drivas bort med batonger och tårgas. Han slås av att det är så många äldre, vuxna ute på torget. Han slutar inte att vara rädd, men han blir lycklig av att de varje dag återtar platsen med plakat och banderoller.
Mer av ett trauma är några iranska flyktingars manifestation utanför parlamentet. De har sytt ihop sina munnar, och Anyuru blir inte kvitt bilden av trådarna som glider i såren. En desperat aktion i skuggan av massprotesten. Och på sina hotell tränar Ship to Gazas passagerare i ickevåldsmotstånd medan de väntar och väntar.
Det har blivit en lågmält storartad bok av Johannes Anyurus blogg. Den besvarar indirekt men effektivt det förakt som politisk aktivism möter i dag.
I den förvridna retoriken är det odemokratiskt att gå ut på gatan och protestera mot nazistdemonstrationer. Ship to Gaza är ett jippo. Att peka ut en politisk fiende är fanatism, att skissera en annorlunda värld är illojalt och ansvarslöst. En legitim protest är skriven av en ledarskribent och avslutas med citatet ”jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att framföra dem”.
Johannes Anyuru smyger sig på det där föraktet med vackra, förtvivlade och lyckliga reflektioner och ögonblicksbilder. Han avtäcker den hårda kärnan av makt som säger att vi ska låta bli att samlas, bråka och tänka själva.
Malin Krutmeijer
