Mot avgrunden – utan strid
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-12-20 | Publicerad 2011-12-14
Andreas Malm om varför så få protesterar mot den globala uppvärmningen
Ännu ett i den ändlösa raden av COP-möten har avverkats. Medan forskningen visar att nodlinjen för en skenande uppvärmning antingen redan har passerats eller också passeras när som helst har de avancerade kapitaliststaterna drivit igenom att ett nytt avtal kanske skulle kunna träda i kraft 2020.
Så har de kört över de fattiga länderna också denna gång.
Vansinnet är inte allmänmänskligt. Ta inte miste: det är kapitalistklassen som har tänt elden och fortsätter att ösa ut bränslet. Det var kapitalistklassen som en gång anlade de första kolgruvorna, introducerade ångmaskiner i fabrikerna, etablerade en ekonomi som alltid måste växa genom ökad energikonsumtion. Det är den – ingen annan – som i dag organiserar förflyttningen av världens tillverkningsindustri till Kina.
Den har ackumulerat sitt fossila kapital i motsats till arbetande klasser och koloniserade länder som, i sämsta fall, passivt funnit sig i utvecklingen. Långt över gränsen till vetenskapligt sans har den trumfat igenom sin rätt att fortsätta göra så genom sina ombud på COP-konferenser. Det är kapitalet framtida generationer har att skylla på.
Är detta också förklaringen till att ingenting händer? Om det ändå vore så enkelt! På ett plan är det förvisso kapitalets fel att mänskligheten drivs mot avgrunden, men bara på ett plan. Ty om det är något detta år har visat så är det att människor över hela jorden kan ta strid mot denna universella förstörelsekraft. Det ställer frågan i en helt annan dager: Varför sker ingen resning för klimatet? Att inte BP eller Vita huset eller miljöminister Lena Ek gör något för att hejda utsläppen är inget att undra på – men alla vi andra? Varför slåss vi inte som djur?
Samhällsvetenskap och humaniora har varit sena med att inse klimatfrågans dignitet, men ju mer utsläppen löper amok utan att stöta på någon motkraft, desto mer uppenbart blir det att det sociala förnuftet måste obduceras. Då duger inte naturvetenskapens verktyg.
Under 2011 har en rad forskare tagit fram sina respektive discipliners redskap för att brottas med samma enkla, plågsamma fråga: Varför gör vi ingenting?
I A Perfect Moral Storm undersöker filosofen Stephen Gardiner klimatfrågans moraliska struktur och finner att den korrumperar oss. Den är beskaffad på ett sådant sätt att vi drivs att agera omoraliskt. I grunden handlar det om relationen mellan orsak och verkan: om en polis skjuter en aktivist i huvudet är effekten omedelbar. Individerna står nära varandra, och de tillhör samma art. Motstånd och solidaritet infinner sig utan större svårigheter. I fråga om klimatet, däremot, framstår avstånden som närmast oöverbryggbara: de som drabbas hårdast av utsläppen är människor långt bort i dammiga, fattiga länder som saknar röst.
Men framför allt, hävdar Gardiner, är det tidsfördörjningen som förhindrar oss att handla. Effekterna av detta års utsläpp kommer inte att realiseras förrän om många år, och de kommer inte att anlända med etiketten 2011: alla utsläpp flyter ihop i en evighetstyngd som dignar över framtida generationer. Vi, däremot, kan röra oss förhållandevis lätt. Varje generation är mindre ansatt av uppvärmningen än varje nästkommande, och står därför inför den strukturella frestelsen att njuta de fossila frukterna – offren existerar ju inte ens än. Klimatfrågan blir en perfekt moralisk storm, där politiker ägnar sig åt att ge falska sken av godhet lite miljöbilar, några tomma avtal – så att stormen kan fortsätta att samla kraft utan samvetskval.
Gardiner applicerar filosofins rakblad med finess, men gåtan blir bara större av att uppvärmningen faktiskt hinner upp oss i väst. Också vi kan känna den inpå
skinnet, här och nu, utan att anmäla så mycket som en protest.
Årets mest originella och banbrytande studie i klimatpsykologi är därför sociologen Kari Marie Norgaards Living in Denial, om en liten norsk bergsby kallad Bygdaby som en vinter inte får någon snö. Skidbackarna ligger gröna. Sjön som brukar locka fiskande turister fryser inte till. Alla i byn vet innerst inne vad det är som pågår, men de lever i förnekelse – inte i bemärkelsen att de förnekar klimatvetenskapen eller ens förringar dess betydelse: tvärtom. De betygar alla sin medvetenhet, och som Norgaard påpekar räcker det att veta att utsläpp förstärker växthuseffekten och att jorden värms upp för att förnuftet ska påbjuda aktion. Bygdbornas förnekelse ligger i stället på ett djupare, mer ödesdigert plan: de har kunskapen, men de låter den inte påverka sina handlingar. De gör ingenting.
Bygdaby är en verklig norsk ort som upplevde sin gröna vinter 2001, men framför allt är det en lysande allegori över den kollektiva förnekelsen i väst. Noorgard följer norrmännen genom den onormala vintergrönskan, lyssnar till deras bortförklaringar, lägger örat tätt mot den sociala strukturen och visar att förnekelsen inte är individuell, utan samhälleligt organiserad.
Personligheten i Bygdaby konstitueras av ett produktionssätt som baseras på ständig expansion. Det påtagligt rubbade vädret sätter denna personlighet i gungning: implikationerna är obehagliga, närmast outhärdliga, eftersom de ålägger en uppgörelse med allt som är bekant och bekvämt. Förnekelsen blir ett gemensamt försök till lättnad. I kraft av sitt oljeberoende och sin höga miljömedvetenhet är Norge en särskilt stark bild av västvärldens politiska psykologi: en schizofreni där kunskapen placeras i ett abstrakt fack, medan all praktik förblir fossil.
Norgaards verk uttömmer inte frågan, men den öppnar ett nytt fält för studiet av den kapitalistiska psykopatologin. Den regerar över framtiden, med fysiskt tyranni. Är det över huvud taget möjligt att bryta den?
Andreas Malm