Välkommen tillbaka Freud!
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2011-12-09
På 90-talet tyckte vi att det var lite obehagligt med allvar. I tv-monologen The 90's berättar überironiska Henrik Schyffert om hur han brukade reta sig på alla som var för seriösa. Filmregissören Roy Andersson gav ut en liten bok, Vår tids rädsla för allvar, som kom att prägla bilden av decenniet då tjugoåringar i sneakers lekte ihop it-miljoner medan de spelade flipper med sina polare.
Tio år senare är det inte allvar vi har problem med. Statsminister Reinfeldt är en minst sagt bister person, liksom de flesta andra moderna män i staten. Det nya skräckordet är i stället eftertanke. Mängder av livsstilsböcker varnar oss för vådan av att tänka långsamt. Typexemplet är den amerikanske bestsellerförfattaren Malcolm Gladwells bok Blink som kom för några år sedan. Enligt Gladwell är den gudabenådade beslutsfattaren inte den som tar in mest information eller som är bäst på att bearbeta vissa fakta, utan den som har förmågan att fatta blixtsnabba beslut.
Jag är ingen expert, men det här låter som populärpsykologiskt flum. Nu har det dessutom kommit motbevis. Högt upp på måste läsa-listorna i USA och England hamnar psykologen och ekonomipristagaren Daniel Kahnemans nya bok Thinking, fast and slow. Kahneman vann Riksbankens gillande för att han lyckades visa att köpare och säljare sällan agerar så rationellt på marknaden som liberal ekonomisk teori säger. Den här gången demonstrerar Kahneman hur ineffektivt den mänskliga hjärnan fungerar i komplicerade valsituationer. Istället för att ta in och analysera fakta, agerar vi oftast utifrån ett förvirrande komplex av känslor, primitiv rädsla och vanliga fördomar.
Kahneman laborerar med en modell bestående av två ”tankesystem”, ett ögonblickligt och instinktivt och ett långsammare, och hör och häpna: Till skillnad från Gladwell menar Kahneman att det långsammare systemet är pålitligare! Även om det också gör logiska misstag. Överhuvudtaget verkar logiskt handlande förvånansvärt främmande för homo sapiens, och man kan ju fråga sig varför?
Har evolutionen gynnat ett annat sätt att förhålla sig till verkligheten på? Ett sätt som präglas mycket mer av magiskt tänkande och rituell upprepning än vad vi vill låtsas om? Människans irrationalitet verkar irritera Kahneman, mycket därför att hans fina experiment blir meningslösa. Tyvärr är han helt ointresserad av den filosofiska sidan av saken. För mig blir därför hans rätt omskakande bok en slutpunkt för de senaste årtiondenas naturvetenskapligt orienterade psykologi. Hej då till ensidig kognitiv beteendeterapi. Välkommen tillbaka Sigmund Freud!
Ulrika Kärnborg
