Galna slutsatser
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2011-12-07
Mattias Gardell tänker på Sovjet när han läser experternas psykrapport om Breivik
Jag tar del av ett läckt material från den rättspsykiatriska undersökningen av Anders Behring Breivik och kommer att tänka på Sovjetunionen, där politiska dissidenter spärrades in på mentalsjukhus.
I nästan samtliga fall anlitades rättspsykiatriker från Serbskyinstitutet där man definierat en särskild typ av schizofreni. Symptomen inkluderade orubbliga övertygelser, utmattande rättspatos och reformistiska villfarelser, vilket tillsammans med paranoida föreställningar motiverade sluten psykiatrisk vård.
Den rättspsykiatriska undersökning som utmynnade i slutsatsen att Breivik led av paranoid schizofreni är minst lika innovativ politisk psykiatri.
Redan tillvägagångssättet ter sig anmärkningsvärt. De två oberoende sakkunniga som fått mandat att utföra var sin utredning och därefter väga samman resultaten visade sig inte vara så från varandra oberoende: Torgeir Husby och Synne Sørheim har varit kollegor i många år och arbetat tillsammans i flera projekt.
Men värre är att de valde att hålla samtalen med Breivik gemensamt vid 12 av 13 intervjuer och att de redan från början diskuterade fallet med varandra, vilket bryter mot sedvanlig praxis.
Besynnerlig ter sig också den psykometriska delstudien där de sakkunniga ger Breivik 2 av 100 på GAF-skalan (Global assessment functioning score) och 23 av 100 i funktionsnivå. ”Det motsvarar ett vegeterande tillstånd ... där man inte är i stånd att företa sig någonting”, kommenterade Geir Pedersen, GAF-forskare vid Oslo universitetssjukhus, som aldrig mött någon med så låga värden.
Det var nog få som misstänkt att den som planerat och utfört terrorattentaten i Oslo var så funktionsnedsatt att han varken kunde klä på sig eller äta själv.
Breiviks uppgift att han känt oro för att polisen kunde vara honom på spåren under den fas då han tillverkat bomben, tolkar utredarna som förföljelsemani. Utredarna beskriver hur Breivik sitter still på stolen och motiverar fokuserat och detaljerat sina dåd. Han gör det utifrån sin politiska åskådning utan att se det hela ur offrens eller samhällets perspektiv.
Detta ser utredarna som en psykomotorisk nedsättning och empatisvikt. Då Breivik uppgav sig beredd att dö i strid och använde termen ”martyr” fann utredarna honom suicidal.
I första hand är det dock bedömningen av Breiviks politiska tal och manifest som lett utredarna till deras slutsats. De anför att Breivik använder ”ovanliga begrepp”, som lågintensivt inbördeskrig, avrättning, suveränitet och kärlek till [det egna] folket, vilket ”bedöms som uttryck för bakomliggande, storslaget paranoida vanföreställningar.”
Att Breivik tror att det finns en konspiration mot det nordiska folket, att han ser sig som en del i en nationalistisk motståndsrörelse, att han ger sig rätt att bestämma över liv och död och hans övertygelse om att hans idéer har betydande folkligt stöd och en dag skall segra, tolkas som bisarra vanföreställningar.
Storhetsvansinnet visar sig i att Breivik ser sig som en hjältemodig riddare vars handlingar var brutala, men geniala och i föreställningen att han skall få en ledande roll efter segern, med makt att deportera hundratusentals muslimer.
Den internationella medicinska diagnosmanual utredarna utgår ifrån (ICD-10) kräver att patienten tydligt skall uppfylla minst ett av de generella symptomen för schizofreni, vilket uppfylldes då Breivik bedömdes att under minst en månad haft vidhållande bisarra vanföreställningar. Det gick inte att fastslå huruvida Breivik hört röster eftersom han inte ville uppge motståndsmiljöns kommunikationskanaler men däremot uppfyllde han ytterligare ett kriterium: bruket av neologismer.
”Observanden presenterar självskapade ord som nationaldarwinist, suicidalmarxist, suicidalhumanist, rättfärdighetsriddare och rättfärdighetsriddarstormästare. Begreppen bedöms som neologismer.” Hade utredarna besvärat sig om att kontrollera sin bedömning genom att söka efter Breiviks källor på internet skulle de ha upptäckt att orden varken var hans påfund eller särskilt ovanliga. De tre första orden förekommer rikligt i den militant antimuslimska miljö Breivik var en produkt av, och de senare orden tillhör tempelriddartraditionen.
I den mån Brevik led av vanföreställningar är han således inte ensam. Följer vi utredarnas logik skulle alla som manar till kamp mot islamiseringen till förmån för ett monokulturellt kristet Europa vara galna, liksom dåtidens nationalsocialister med deras kamp mot den judiska konspirationen. Historien lider knappast brist på storslagna politiska visioner i vars namn otaliga liv skördats. Kampen för ett demokratiskt samhälle och allas lika värde är svår nog utan att fördunklas genom att patologisera de politiska motståndarna.
Bruket av psykiatri som metod att hantera politiskt problematiska ställningstaganden har inte upphört med Sovjetunionens fall, noterar filosofen Slavoj Žižek i Defence of lost causes. Hans exempel är hur Mel Gibson försonats med judiska medborgarrättsorganisationer sedan han sökt terapi för att komma till rätta med sina antisemitiska åsikter.
Ett annat exempel är försöket att avpolitisera Anders Behring Breivik. Genom att stämpla massakern på Utøya som ett dåd av en ensam galning, behöver man inte ta mördarens världsbild på allvar. Framför allt slipper man sätta in honom i ett större sammanhang som handlar om vår tids syn på muslimer, marxister och feminister.
Den rättspsykiatriska bedömningen av Breivik kommer rimligen att göras om. Förhoppningsvis av sakkunniga som åtminstone har några kunskaper i västerländsk politisk filosofi.
Mattias Gardell
