Play – som en filmad rasistblogg
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2011-12-05
Debatt: ”Östlund verkar tro att bilderna saknar avsändare”
Jonas Hassen Khemiris pjäs Invasion från 2006 inleds med att två invandrarkillar i publiken stör skådespelarna, som framför en högtravande scen ur Almqvists Signora Luna. Efter ett par minuters bråk kliver killarna plötsligt upp på scenen och avslöjar sig som skådespelare. Genom att på detta sätt bryta ner det realistiska berättandet och förfrämliga publiken från framförandet tvingar Khemiri åskådarna att konfronteras med sina rasistiska fördomar.
Ruben Östlund tycks vara ute efter en liknande effekt i sin nya film Play, som skildrar hur ett invandrargäng i Göteborg rånar jämnåriga svenskar. I Dagens Nyheter (29 nov) försvarar sig Östlund mot dem som anklagat filmen för rasism genom att hävda att han bara presenterar bilder som biobesökarna själva får reflektera över. När Åsa Linderborg i Aftonbladet (24 nov) framhäver det schablonartade i dessa bilder kastar Östlund tillbaka anklagelserna på henne: det handlar bara, som han uttrycker det, om Linderborgs ”egen fördomsfulla blick”.
Östlund verkar alltså tro att bilderna i Play saknar avsändare. Det är som om hans filmspråk – orörliga kameror vars till synes allseende ögon dokumenterar flera minuter långa händelseförlopp – vore en genomskinlig representation av verkligheten. Han blundar för att det är han som väljer vad tittarna ser.
Att Play enligt Östlund är baserad på ett ”autentiskt rättsfall” gör inte filmen mindre fiktiv. Det är hans manus som instruerar invandrarna att äta kebabpizza, det är hans kamera som kontrasterar grönskande svensk sommar mot krackelerande betongförorter.
Till skillnad från Khemiri, vars litteratur synliggör hur det representerade alltid produceras av ett skrivande eller betraktande subjekt, klamrar sig Östlund fast vid en vilja till sanning och autenticitet. Det är därför inte förvånande att Khemiri kritiserar Play (DN 18 nov) för att reproducera de fördomar som filmen utger sig för att ifrågasätta. Om spelet i Play ska ha en ifrågasättande funktion måste det avslöjas som ett spel – det realistiska berättandet måste sättas i gungning.
Men här blir de svarta rånarna aldrig något annat än svarta rånare, och de vita rånoffren upphör inte att vara rånoffer. Till skillnad från vad America Vera-Zavala menar (Aftonbladet 2 dec) finns det inget slut på ”leken” i Play. Inte ens när rånarna är ensamma på pizzerian, helt utan publik, upphör de att agera i enlighet med stereotyperna. Det är förvånande att Vera-Zavala, som skriver i egenskap av konstnärlig ledare för en teatergrupp, inte verkar ha funderat över filmens berättartekniska struktur.
Enligt Östlund påbörjades arbetet med Play när han läste en artikel om invandrarpojkar som stal mobiler, något som han kände sig tvungen att problematisera. Nu har han reproducerat denna berättelse i filmform, ungefär på samma sätt som bloggen Politiskt inkorrekt i många år publicerade ”autentiska” rättsfall med invandrare utan redaktionella kommentarer. Precis som Politiskt inkorrekt riskerar realismen i Play att befästa våra fördomar i stället för att undergräva dem.
Det är som om killarna i Invasion skulle fortsätta skrika och bråka under hela föreställningen.
Daniel Strand
Adam Wickberg Månsson
Doktorander i idéhistoria och litteraturvetenskap
på Stockholms universitet
