Åsa Linderborg
KOLUMNEN Pest och profit i mediehusen
Den nya journalistiken handlar allt mer om att finna nya affärsmodeller. När papperstidningarna rasar i upplaga gäller det att hitta nya ”kreativa” projekt som fångar annonsörerna. Det mest flagranta exemplet just nu är Dagens Nyheters nätsajt.
Högst upp på dn.se kan man välja mellan olika redaktionella flikar såsom ”Opinion”, ”Sport”, ”Kultur”. Där finns också fliken ”Pensionsskolan”. Ett klick på den och man kommer till en artikel om hur viktigt det är att pensionsspara i AMF. Texten är skriven av en journalist på DN:s nyhetsredaktion. Tidigare kunde man under fliken ”Elskolan” läsa en hyllning till Vattenfall.
När jag började som kulturskribent, det är inte länge sen, hade medierna en ständigt pågående självsanering. Om du överträdde gränsen som undergräver förtroendet för journalistiken, kom genast nån och smällde med linjalen. I dag accepterar vi mycket mer, en tystnad påtvingad av ägarnas vinstkrav. Om vi inte levererar tillräckligt stor profit, drabbas vi av nedskärningar.
Och tystare kommer det att bli.
Resumé är en tidning, företrädesvis på nätet, som bara skriver eller skvallrar om reklam, pr och medier. Det finns mycket att säga om Resumé, men dess chefredaktör Viggo Cavling satte i alla fall en ära i att granska och kritisera Resumés ägare Bonnier, och särskilt Jonas Bonnier, vd på Bonnier AB. I veckan fick Viggo Cavling ett nytt jobb som utvecklingsredaktör på Bonnier Tidskrifter, ett sånt där avancemang som förr eller senare drabbar den som är alltför frispråkig.
Det var Resumé som avslöjade att Sydsvenskans vd Johan Ståhl hade ett bonusavtal som gick lite utöver det vanliga, särskilt som tidningen tvingats till omfattande personalminskningar. Det blev Ståhls uppgift att för stunden bära girighetens mask, den som vandrar runt bland näringslivets toppar, men ytterst ansvarig för bonusavtalet var trots allt inte Johan Ståhl, utan Bonniers.
Även Aftonbladets högsta chefer har fått provocerande stora löneökningar, samtidigt som 85 tjänster ska bort. Den som tittar ut över Sveriges mediehus, får känslan att digerdöden dragit genom redaktionen.
Sigurd Glans, redaktionschef på Aftonbladet 1963–1989, berättar för mig att han 1969 presiderade över 1 063 anställda. På den tiden fanns det inga bilagor, inget Sportbladet och framför allt ingen nätupplaga som slukade redaktionella resurser. Klart de hade tid att göra Klara till ett fyllekvarter.
När jag började på Aftonbladet 2007 var vi 600. Fyra år senare är vi halverade, trots att vi ska göra oändligt mycket mer journalistik – och trots att vi levererar jättevinst.
För några veckor sedan firade Schibsted, som äger den här tidningen, årets profit på Nalen inklädda guldhattar sjungande ”Money, money, money”.
Aftonbladet börjar bli en arbetsplats som alla andra.
