Han är konstverket
Ulrika Stahre ser rubrikernas man Ai Weiwei
KONST
» Ai Weiwei
Louisiana, Humlebæk
T o m 12 februari
Kinesiske konstnären Ai Weiwei är rubrikernas man. Alldeles nyligen anklagades han för pornografibrott av de kinesiska myndigheterna och även om han inte längre sitter i husarrest – formellt för skattebrott men högst troligen av politiska skäl – är han förbjuden att lämna Peking. Hans regimkritiska arbete, till största delen i form av filmer, skulle reta vilket styre som helst.
Ai föddes 1957, son till poeten och dissidenten Ai Qing. Familjen hamnade i onåd redan på 1950-talet och tvingades flytta runt i landets västra och norra periferier i olika arbetsläger innan den återvände till Peking 1976. Som ung konstnär flyttade Ai fem år senare till New York, där han stannade ända till 1993.
Sedan nittiotalet har han befunnit sig i centrum av Pekings konstvärld och han har på något sätt lyckats kombinera en samtidskritisk inriktning med att till exempel vara konstnärlig rådgivare i det stora arenabygget till OS, ”fågelboet” (ett uppdrag han senare tog avstånd från).
Denna vinter blir det mycket Ai Weiwei i Skandinavien. Först ut är Louisiana, i februari följer Magasin 3. På Louisiana visas ett fåtal stora installationer – som har ett par år på nacken, vilket beror på att inte bara konstnären utan också hans konst saknar utresetillstånd. Mest lockande är hans dokumentära filmer, tre stycken tar plats i små visningsrum, flera timmar långa samtal, resor, monologer. Lao Mai Ti Hua om jordbävningen i Wenchuan som mörkades av myndigheterna, One Recluse om ett mordfall som aldrig utreddes ordentligt, och Fairytale (1001), en dokumentation av Ais verk till Documenta 12, 2007, som byggde på att 1 001 kinesiska medborgare kom till Västeuropa och Kassel för första gången.
Fairytale är en bra ingång till hans konstnärskap, konceptuellt och immateriellt som det är. De 1 001 personerna anmälde sitt intresse efter en efterlysning på Ais blogg, och själva konstverket skulle inte vara något alls om det inte innehöll masskommunikation, samlade erfarenheter, matlagning, sovsalar, te och samtal. Och en närvaro av öst mitt bland Kassels kullar.
Maximerat kulturutbyte alltså, och den stora skalan är närvarande i nästan allt han gör. På Louisiana är det cykelskulpturen Forever, som blir en evighetsmaskin, ett stycke uppblåst readymade med tydlig blinkning till Duchamps och än tydligare till det cyklande Kina, till en regim som inte rör sig framåt. Lika tydlig regimkritik kan ses i verket Fountain of Light: kristallkronan möter Tatlins (obyggda) Komintern-torn. Den lite sneda spiralformen som skulle symbolisera både rörelse och framsteg, himmelsmarsch, blir en intensiv, lite fånig, dekoration. En marsch mot det intetsägande – men fortfarande förföriskt vackert.
Ai Weiweis stora förebilder är den redan nämnde Duchamps, och Andy Warhol. Kanske är porslinet hans motsvarighet till Warhols screentryck , det som pekar på masstillverkning och samtidigt traditionsbundenhet, kolonialhandel. På Louisiana visas klippformationer i porslin, samt en version av ett äldre verk: Duchamps silhuett formad av en stålgalge och nu i porslin.
Lagren av hänvisningar är ett par stycken, men någonting i detta citerande, detta pompösa, lämnar mig ändå likgiltig. En perfektionism i kvantiteten, de stora skalorna, i koncepten, protesterna och återbruket som kan imponera men ändå inte riktigt räcker. Konstverken, och utställningen, är bara en aspekt av det stora konstverket, Ai Weiwei själv. Där finns också den största likheten med Warhol: livet som ett oavbrutet allkonstverk.
Hans ateljé och bostad i Peking är inspirerat av Haus Wittgenstein i Wien. Den filosofiske tvivlarens hus. Så är det till slut där det går att möta detta grandiosa, i tvivlet, humorn, den rättmätiga och behärskade ilskan som dröjer kvar främst i filmerna.
Samma dag som Louisiana öppnade utställningen nåddes vi av nyheten om ett skingrat Occupy Wall Street och i samma veva möttes demonstrerande studenter vid University of California Davis av pepparsprej. Polisen, som helt kallt sprejar rakt på en sittande grupp filmas och dokumentationen inte bara sprids på nätet, den förvandlas också till regimkritisk konst när pepparsprejarpolisen tar plats i en rad ikoniska konstverk. Den kollektiva kreativitet som (nästan) ersatt helt vanliga fokuserade protester har stora likheter med det Ai Weiwei arbetat med i många år. Fånga upp, skapa om, sprid. Ett långsamt, humoristiskt, medvetandehöjande. Den stora skalan blir nödvändig.
