Morden vi ärvde
Anders Johansson om varför Jens Stoltenbergs ’Aldrig mer Utøya’ skorrar så falskt
”Aldrig mer 22 juli!” deklarerade den norske statsministern Jens Stoltenberg i ett tal efter massakern på Utøya. Genom att samtidigt anspela på den tyska ockupationen – ”aldrig mer 9 april” – gav han extra djup åt orden.
Stoltenberg överöstes med beröm, inte bara för sina tal, utan för sitt sätt att hantera det tragiska förloppet i sin helhet. Och jämför man med den amerikanska reaktionen på 11/9 är det inte svårt att instämma, även om jag undrar om ett nationellt krisläge som det norska egentligen inte är den allra lättaste situationen att vara statsminister i.
Men det är något med innebörden av detta ”Aldrig mer” som är värt att fundera över. Stoltenberg var inte den förste att använda frasen – kanske är originalet ”Aldrig mer Auschwitz”, kanske är den äldre än så.
Det intressanta är hur som helst att frasen har blivit en kliché. Auschwitz har visserligen inte upprepats – förintelselägret på just den platsen har blivit museum – men det är naturligtvis inte en sådan konkret upprepning frasen värjer sig mot. ”Auschwitz” är snarare en synekdoke, ett partikulärt fall som står för något större: förintelse, massmördande, systematisk människoutplåning i allmänhet.
Läst på det sättet är facit dystert: ”Aldrig mer Auschwitz!” har följts av ”Nunca más” (om militärjuntans Argentina), ”Never Again Rwanda”, ”Srebrenica: Never again”, ”Never Again” (om folkmordet på armenier), ”Aldrig mer 22 juli!”...
Det som är så dystert är inte bara att de goda intentionerna gång på gång kommer på skam, utan att något i detta ”Aldrig mer” faktiskt verkar kalla på upprepning, i enlighet med ett nyhetsflöde som livnär sig på katastrof efter katastrof.
Är det inte, som historikern Sara Edenheim formulerar det i sin bok Anakronismen, något i detta flöde av bilder av lidande som väcker ”ett behov av att begära alltmer av det som har gjort en avtrubbad”? Är inte Stoltenbergs högstämda fras ironiskt nog först och främst ett förebådande av nästa massaker – frågan är bara vilken nation som kommer att få ett trauma att samlas kring härnäst och vem som med statsmannamässig falskhet kommer att leverera floskeln nästa gång.
Det vore givetvis orimligt att lasta Stoltenberg för den ironin. Problemet är en mer allmän syn på framsteg och katastrof, upplysning och lidande, nuet och det förflutna som aldrig-mer-retoriken är ett symptom på. Vad den inskärper är att det inträffade var ett olycksfall i arbetet, ett undantag, något oförklarligt, en galnings verk, ondska och så vidare. Det vill säga inte en produkt av vår historia, av rådande maktordningar, av politiska beslut, av vårt förnuft, av det vi är. Breivik är en Annan, också historiskt: ”Aldrig mer” isolerar tragedin både från dess förhistoria och efterverkningar. Historien tar slut – eller börjar – nu; det som hände på Utøya ska aldrig upprepas!
När folkpartisterna Cecilia Malmström och Birgitta Ohlsson, tillsammans med Magnus Ranstorp (med den tänkvärda presentationen ”forskare och medlem i EU:s antiradikaliseringsnätverk”), nyligen hävdade att terrorismen inom EU har underskattats blev samma förenklade distanseringslogik synlig än en gång: på ena sidan står ”de goda krafterna”, på andra sidan en ”våldsbejakande extremism” (Dagens Nyheter 9 sept). Att demokratiminister (ännu en titel värd att begrunda – vad säger den om övriga ministrar?) Ohlsson nu håller på att ta fram en svensk ”handlingsplan” mot ”våldsbejakande extremism” gör mig av någon anledning allt annat än lugn.
Om vi nu är resultatet av gångna släkten, skriver Friedrich Nietzsche i Om historiens nytta och skada, så ”är vi också alltid resultatet av dess förvillelser, lidelser och misstag, ja förbrytelser. Det är därför inte möjligt att helt frigöra sig från denna kedja. Om vi dömer dessa förvillelser och tror oss själva frigjorda från dem, så är vi därmed inte fria från det faktum att vi härstammar från dem”.
Man kan, som folkpartisterna och antiradikaliseringsforskaren, knyta terrorismen till den enskilde individen, och man kan som andra kommentatorer relatera massakern på Utøya till norsk nationalism. Inget av synsätten är obefogat; det är bara det att Breiviks dåd har en större klangbotten än så.
Massdödandet, terrorn, hänsynslösheten är en del av vad vi är, vad jag är – onlinespelen mina barn spelar, kriget vi bedriver i Afghanistan i denna stund, de industriellt dödade djuren jag äter dagligen, massmördarfilmerna jag slentrianmässigt tar del av... Vi har skapat en vardag där massdödande är så självklart att vi inte ser det – det är därför detta ”Aldrig mer!” skorrar så falskt trots att det är så lätt att instämma i.
Något av den logiken blir synligt i Walter Benjamins berömda bild av Historiens ängel som blåser in i framtiden med blicken fäst vid katastroferna i det förgångna: ”Där en kedja av händelser träder fram inför våra ögon, där ser han en enda katastrof som oavlåtligt hopar ruiner på ruiner och slungar dem för hans fötter. Han ville nog gärna dröja kvar, uppväcka de döda och sammanfoga det som slagits i stycken. Men en storm blåser från paradiset, som gripit tag i hans vingar och är så stark att ängeln inte längre kan sänka dem. Denna storm driver honom oemotståndligt in i framtiden, som han vänder ryggen, alltmedan ruinhögen framför honom växer upp till himlen. Det som vi kallar framåtskridande är denna storm.”
Vad ska man i så fall göra? Hur ska man uthärda detta framåtskridande – Auschwitz, Rwanda, Srebrenica, Darfur, Utøya ... Sara Edenheim formulerar en maxim: ”vi bör ta ansvar för det som inte är vårt men som vi ändå är beroende av. Eller med andra ord: vi bör ta ansvar för det gemensamma”. Annorlunda formulerat: leva i desillusionerad förvissning om att det kommer att hända igen, och i omutlig övertygelse om att historien skapas av oss själva. Allting skulle kunna vara annorlunda.
I sin dikt Rosis läger skriver Anna Rydstedt om ett besök i Bergen-Belsen, och det omöjliga i att känna personlig sorg över sex miljoner dödade människor.
Dock: det som medvetandet inte kan fatta eller bära
och som det psykiska hjärtat inte kan rymma eller uthärda
annat än som en abstrakt sorg
– det bär våra kroppar som en börda,
som måste vara fördelad på varenda cell i vår kropp.
Så tung är den bördan, att den kan erfaras som en
dragning underifrån.
Kanske är det så: våra medvetanden räcker inte till för detta, det blir abstrakt. Våra kroppar däremot bär sorgen i varje ögonblick. Tyngdkraften som ett ständigt sorgearbete.
