Dödgrävare

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-11-21 | Publicerad 2011-11-18

Han kallar dem för monster. Handelsprofessorn Micael Dahlén har rest runt och mött kända mördare och redan i benämningen gör han dem till fiktiva figurer. Populärkulturella fenomen.

Han har träffat Charles Manson, den japanske kannibalen Issei Sagawa, giftmördaren Dorothea Puente, skolskytten Wayne Lo och dansk-amerikanske Peter Lundin som ströp sin mor och dödade sin sambo och hennes barn.

Och i boken Monster går Micael Dahlén loss i oreserverad beundran för sina manliga massmördare. En kvinna finns med, men hon beskrivs som en snäll farmor.

För Dahlén blir närheten till mördarna en kick, något som han ärligt erkänner och skräms av. Han skriver som speakerrösten i amerikanska true crime-tv-program brukar tala. Men det finns inga källor eller intervjuade experter. Ett romanlikt flöde kallar han det på sin hemsida. Samtidigt som historien förstås är sann.

Som läsare har jag bara Micael Dahléns antaganden att förhålla mig till. Och jag fastnar gång på gång. Han skriver att mördare är våra största superstjärnor? Är de? Han utnämner Charles Manson till en av världens mest berömda personer som miljontals människor dras till.

Verkligen? Miljontals?

Han påstår att kvinnor vallfärdar till fängelset för att få ligga med Peter Lundin.

Jaså det gör de, kvinnorna?

Vallfärdar?

När Dahlén vill slå fast att mördare dyrkas låter han mördaren själv lägga ut texten om hur beundrarposten väller in. Att använda en person med resultatet 39 av 40 på professor Sten Levanders psykopatskala som expert på varför människor fascineras av mördare är ett … kreativt grepp. Ungefär som att fråga kungen om vi ska ha kvar monarkin. Eller fråga Berth Milton om folk gillar porr. Det räcker att plocka upp närmaste dagstidning för att få lära sig att mass- eller seriemördare ofta lider av en narcissistisk personlighetsstörning, och följaktligen kanske kan tänkas överdriva sin egen betydelse en smula.

Och bara för att någon bär en Manson-t-shirt eller uppger Dorothea Puente som sin farmor på Facebook betyder det naturligtvis inte att de stödjer dödande som mänsklig handling. Och bara för att man svarar ja på frågan om man någon gång tänkt på att döda någon innebär inte det att man kommer att gå och skaffa vapenlicens i morgon.

Det är som att Dahlén förvånas över att människor har ett inre liv, att de fantiserar och tänker fula tankar.

Boklanseringen av Monster har till stor del handlat om att Micael Dahlén mår dåligt efter sin massmördarodyssé. I tv-intervjuer har han sagt att personerna han träffat kommit för nära honom, att han behöver skapa distans från relationen. Att han förändrats i grunden som person av bokarbetet. På vilket sätt avslöjar han varken själv eller i boken.

Om hans insikt eventuellt handlar om att alla människor har samma inneboende potential att begå onda handlingar är jag inte med honom. Alla människor hör ihop, men alla människor är inte likadana. Alla kan inte bli en ny Charles Manson eller Dorothea Puente.

På Turteatern i Kärrtorp i södra Stockholm spelas just nu Valerie Solanas SCUM-manifestet. En radikalfeministisk stridsskrift från 1968 som i princip går ut på att män är roten till all världens ondska och att problemet bör lösas genom männens utplåning.

Näthatet sköljer över teatern och man har tvingats polisanmäla flera hot. En grupp Sigtunamoderater ska demonstrera och de recensenter som skrivit positivt om uppsättningen mejlbombas med okvädningsord.

Så här förhåller det sig alltså: Om en kvinna från en teaterscen säger att hon vill döda män måste föreställningen spelas under polisbevakning. Om en man säger att han dras till män som lemlästar kvinnor och skriver en bok med blodiga detaljer, blir han inbjuden till tv-soffor och får svara på frågor om denna sin intressanta fascination.

Kanske dags att ordna en liten demonstration.

Clara Törnvall

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.