Maffians stad
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-11-25 | Publicerad 2011-11-11
Fredrik Persson läser ett skrämmande reportage om Malmös gangstervärld
Idén om samhällskontraktet är enkel. I utbyte mot säkerhet, social trygghet och service underkastar sig medborgarna vissa kostnader och regler. Uppläggets fördelar är lätta att inse, även för den som i staten inte ser en neutral storhet. Kontraktets styrka avgörs av uppslutningen. Absolut behöver den inte vara. Individer som av egen egoism eller ideologisk övertygelse väljer att stå utanför kommer alltid att finnas. Blir de däremot för många följer fara för enskilda, samtidigt som samhället riskerar att rämna.
Samhället bortom det basala kontraktet går att betrakta genom Tobias Barkman och Joakim Palmkvists bok Maffiakrig. Författarna, till vardags kriminalreportrar på Sydsvenskan, spinner sin berättelse kring nio mord i Malmös kriminella kretsar. Det rör sig om rena avrättningar, i flera fall utförda på öppen gata, förbundna med fara för allmänheten.
Helt visst handlar det om uppgörelser i den undre världen, men vendettorna mellan de så kallade M- och K-falangerna kan inte ensamt förklaras av krass kriminell logik och kampen om marknadsandelar. Offer och förövare, företrädesvis unga svenska förortsmän med rötter på Balkan och i Mellanöstern, förenas av det kompromisslösa kamratskapets kultur. Att bokstavligt backa upp sina vänner är långt viktigare än att ha rätten på sin sida. Fram träder konturen av ett parallellsamhälle där konflikter med självklarhet sköts utan statlig inblandning.
Att det emellertid finns få vattentäta skott mellan det svarta och vita samhället visar Barkman och Palmkvist med enkla medel. Den kreativa klassen fylkas på svartklubbarna där gängkillarna håller hov och horor. Försäljningen av smuggelcigg och läsk i vart och vartannat av Malmös många närköp fyller de kriminella kassorna. I Lund samsades Stureplansstudenter och historieprofessorer länge och gärna på den småfina krog som i själva verket var en simpel pengatvätt.
Kriminaljournalistiken, en stapelvara i var kvällstidning, ses inte sällan med skepsis. Reporterrävar ingår tveksamma förbund med tjuvar och poliser. Det ryker om de sensationslystna rubrikerna och slängigt skrivna texterna. Maffiakrig är en mångordig bok, som hade mått bra av mer redigering, färre upprepningar och mindre matinéprosa.
De stilistiska bristerna vägs dock vida upp av författarnas seriösa ansats. Med sans reflekterar de kring den egna sysslan, hur svårt det är att synliggöra komplexitet och vikten av att inte bidra till skurkarnas varumärkesbyggande. Framför allt skriver Barkman och Palmkvist fram ett starkt socialreportage. De för läsaren genom Malmö, till stadsdelarna där förslumning, fattigdom, trångboddhet, laglöshet och kriminella kids härskar, till socialkontoren, till polishusen, till politikerna. I försöket att förklara skjutningarna formulerar författarna de svåra frågorna, utan att falla i de enkla svarens fälla.
De vrider och vänder, visar ögonblicksbilder av en närmast självspelande destruktiv dynamik, skräck och uppgivenhet. Slutresultatet är skarpt och skrämmande: En kommunalpolitiker som avstår från att anmäla brott för att inte förvärra familjens utsatthet i gängområdets utmarker, en poliskår som markerar mot smågangsters med gängens egna skrämselmetoder. Kontraktet, samhället, krackelerar.
Fredrik Persson