Sprättens sista spratt

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-11-14 | Publicerad 2011-11-10

Daniel Suhonen: Berlusconi går – men berlusconismen består

Hur kan de välja karln? Varje gång jag ser Silvio Berlusconis nuna i bild tänker jag samma sak: Hur kan italienarna välja honom gång på gång på gång?

Regeringschef i tre omgångar: åtta månader 1994, sedan 2001–2006 och sen segern i nyvalet 2008 fram till i dag. Nu lovar han avgå – men bara om EU:s dikterade sparpaket klubbas av det italienska parlamentet. Trots utfästelsen är det inte säkert att epoken Berlusconi är över. Situationen kan komma att likna den ryska med Putin och Medvedev bytandes plats, framför allt om det blir Berlusconis egen vasall Angelino Alfano som tar över. Som legendarisk justitieminister var Alfano arkitekten bakom alla de lagar som fram tills nyligen hållit korruptionsåtalen på armslängds avstånd från Berlusconi.

Antonio Gibelli, professor i historia, försöker besvara frågan om sina landsmäns fäbless för Berlusconi i essän Den auktoritära demokratin. Han vecklar ut historien kring berlusconismen och dess rottrådar i det bara 150 år gamla italienska riket.

Mycket känner den politiskt normalintresserade redan till, inte minst efter Erik Gandinis film Videocracy, Kristina Kappelins biografi Berlusconi – italienaren och den rapportering om Italien som förekommer i svensk press. Men ska man förstå berlusconismen måste man berätta en gång till om tv-mediets förändring och privatisering. Genom att göra tv till det centrala mediet för miljontals italienare och fylla de nya kanalerna med lättsmält underhållning bäddades för en fördumning, menar Gibelli. Genom sitt mediemonopol Mediaset mixade Berlusconi tuttprogram med politiska kampanjer, varpå det nästan inte fanns någon buffertzon kvar för kritiskt tänkande, i vart fall inte med ambitionen att nå en folkmajoritet.

Som premiärminister har han dessutom visat sig fullt kapabel att vrida makten ur händerna på de återstående försvagade public service-kanalerna, samtidigt som han ogenerat processar mot besvärliga journalister. Så blir Gibellis essä en varningsklocka om de starka krafter som även i Sverige likt hungriga vargar slår sina lovar runt public service (läs: Bonniers, TV4 och deras hantlangare Lena Adelsohn Liljeroth).

Det stora värdet med Gibellis analys är att han inte begränsar sig till Berlusconi, utan försöker ringa in berlusconismen – som är så mycket mer än en, i våra ögon, sprätt till premiärminister. Berlusconism, menar Gibelli, är inte diktatur, för än så länge respekteras demokratins formella reglemente. I stället är det den demokratiska andan som urholkas i ett samhälle där första, andra och tredje statsmakten är sammantvinnade till ett. Samtidigt är bokens svaghet just en alltför tungfotad idémässig armering.

Skickligt hanterade Berlusconi det maktvakuum som uppstod i början av 1990-talet när det avslöjades att både kristdemokraterna, som styrt Italien under efterkrigstiden, och Bettino Craxis socialistparti tagit emot hemliga partibidrag och ägnat sig åt korruption utan dess like, med kopplingar till maffian. Samtidigt lade det splittrade italienska kommunistpartiet – västvärldens starkaste – i stort sett ner sin organisation. Så lämnades fältet fritt för Berlusconis höger.

Romano Prodi, med fötterna i vänstermitten, lyckades besegra Berlusconi 2006. Regeringen föll redan 2008, sannolikt för att den inte likt Berlusconi kunde använda sig av pengagåvor för att trassla sina förslag genom parlamentet. I nyvalet stod Berlusconi åter som segrare. En rad sexskandaler och korruptionsåtal ledde till massiv förlust i lokalvalen i maj 2011, men det är det ekonomiska kaoset som blivit hans fall.

För en utomstående betraktare, uppfostrad med svensk demokrati och förvaltning, kvarstår Berlusconi som en gåta, hur många porträtt som än skrivs om honom och berlusconismen. Han har återkommande fått förtroende trots sitt samarbete med fascister och auktoritär höger – det är Umberto Bossis Lega Nord som i praktiken avsätter Berlusconi. Han må framstå som en korrupt horbock, men hans politik är trots allt en del av en rumsren europeisk höger.

Att Berlusconis tid är ute behöver inte betyda att berlusconismens saga också är all.

Daniel Suhonen