En annan värld är möjlig
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-11-02 | Publicerad 2011-11-01
Daniel Strand ser en ny politisk kraft ta form i New York
I november 2010 besökte den amerikanska journalisten Barbara Ehrenreich Stockholm för att lansera sin nya bok Gilla läget. Inför en fullsatt åhörarsal sa hon att den europeiska vänstern tydligen är så svag att den behöver hjälp av intellektuella från USA för att få reda på vad som bör göras.
När jag elva månader senare går längs 6th Avenue i New York tillsammans med sex tusen amerikaner beväpnade med ”Occupy Wall Street – not Afghanistan”-plakat och slagord som ”Banks get bailed out, we get sold out!” tänker jag att europeiska radikaler har mer att lära sig av sina amerikanska vänner än vad Ehrenreich trodde.
Det är en brokig folkmassa som långsamt närmar sig Times Square: unga studenter och småföretagare, konstnärer och pensionärer. Till skillnad från den dämpade stämning som brukar lägga sig över demonstrationerna i Sverige är deltagarna här mycket upprymda. När tåget passerar ett par personer som står tryckta mot en husvägg går en av demonstranterna fram till dem. ”This is a party”, ropar han. ”Join us!”
Befriad från den börda av historiska misslyckanden som länge präglat den europeiska vänstern kan proteströrelsen som i höst intar New Yorks gator bli en politisk kraft att räkna med.
I The Occupied Wall Street Journal skriver Naomi Klein att detta löst sammansatta nätverk har betydligt bättre förutsättningar än det sena 90-talets antiglobaliseringsrörelse. Om antiglobaliseringsrörelsen försökte förankra sin antikapitalism i en global högkonjunktur har Occupy Wall Street växt fram som en direkt reaktion på miljontals amerikaners drastiskt försämrade levnadsförhållanden i samband med finanskrisen.
Rörelsens inofficiella slogan We are the 99 %, som kan tyckas ge uttryck för en rätt svulstig populism, återspeglar en i USA utbredd ilska över att skattebetalarnas pengar går till att betala bankernas självförvållade skulder samtidigt som vanliga människors ekonomiska problem bemöts med total likgiltighet. Cynismen i den amerikanska politiken kan knappast uttryckas klarare än när den republikanske presidentkandidaten Herman Cain häromdagen viftade bort protesterna på Wall Street med att man ”får skylla sig själv om man inte har ett jobb och inte är rik”.
Cain är inteensam om att häva ur sig vulgariteter om Occupy Wall Street. Den konservativa skribenten Ann Coulter säger i Fox News att aktivisternas budskap ”med vissa modifikationer hade kunnat ha framförts när nazisterna tog makten”. Hennes kollega Sean Hannity, som för två år sen utmålade Tea Party-rörelsen som ett uttryck för strävsamma amerikaners frihetslängtan, anser att demonstranterna i New York ”hatar företag, kapitalism och verkligen inte uppskattar frihet”.
I Sverige beklagar sig Dagens Nyheters ledarsida (6 okt) över ”16-åriga hipsters med skägg och tunga piercingar” och fastslår att ”inget samhälle har lyckats bygga demokrati, välstånd och social trygghet utan marknadsekonomi och tillväxt.” Svenska Dagbladets Per Gudmundson antyder å sin sida (15 okt) att det är antisemitism som ligger bakom protesterna.
När jag går ner till Zuccotti Park, det lilla grönområde i Financial district som i en månad har ockuperats av demonstranterna, hittar jag inte dessa skäggiga nazistiska hipsters. I folkmassan träffar jag däremot den kostymklädde mediekonsulten Ed Needham, som i tre veckor hjälpt till med presskontakterna i parken. Han avfärdar bestämt den vanliga invändningen att ockupationen skulle sakna tydliga målsättningar. ”För den procent som berikar sig på oss andra är våra krav nog rätt uppenbara”, säger Needham. ”Vi har samlats här för att göra människor medvetna om de extrema orättvisor som finanskrisen inneburit.”
Kapitalismen kan emellertid inte avskaffas vid förhandlingsbordet, och de som nu anklagar Occupy Wall Street för att sakna ”konkreta förslag” har uppenbarligen inte förstått vad protesterna handlar om. Ockupationens syfte är inte att diskutera inflationssatser eller förse politiker med reformförslag, utan att konsolidera ett kollektivt begär efter en samhällsordning som inte kan uttryckas inom den liberala demokratins referensramar.
Därför gör aktivisterna rätt i att för tillfället inte gå i dialog med det politiska etablissemanget. Ett sådant samtal skulle oundvikligen föras på elitens villkor och den subversiva kraften därmed gå förlorad.
Som filosofen Slavoj Žižek har påpekat, är verklig politik inte det möjligas utan det omöjligas konst. Demonstranterna på 6th Avenue vet det. Det är därför de i fyra veckors tid har slagit upp ett socialistiskt tältläger i den globala kapitalismens hjärta, det är därför som de med enad stämma ropar till människorna på Manhattan att en annan värld är möjlig. ”Förväxla inte komplexiteten i den här rörelsen med kaos”, står det skrivet på ett plakat längst fram i demonstrationståget.
Det är ett viktigt budskap, inte enbart riktat till dem som sympatiserar med Occupy Wall Street utan även till den höger som försöker kväva rörelsen med sitt gamla mantra om den rådande ordningens nödvändighet.
Daniel Strand,
idehistoriker vid Stockholms universitet
