Nära döden
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-10-26 | Publicerad 2011-10-25
Ulrika Kärnborg läser David Grossmans glödande antikrigsskildring
Ibland tvingas man inse att verkligheten är starkare än fiktionen. När den israeliske författaren David Grossman höll på att avsluta romanen På flykt från ett sorgebud nåddes han av beskedet att han egen son Uri dödats i södra Libanon. ”Vad som framför allt förändrades”, skriver Grossman, ”var ekot av en verklighet i vilken det slutgiltiga manuset skrevs”.
Jag skulle vilja gå ett steg längre och påstå att romanen just på grund av dessa tragiska händelser blir kusligt konkret, nästan som en reportagetext. På flykt från ett sorgebud handlar nämligen om en kvinna som flyr från ett dödsbud. Det är ganska fruktansvärt när man tänker på det, ett slags bitter ironi.
Ödet som pekar finger åt den allsmäktige författaren, verkligheten som plötsligt imiterar konsten.
Den medelålders Ora, frånskild och med en ständigt gnagande oro för kriget, har sett fram mot det ögonblick då hennes söner ska återvända från militärtjänstgöringen. För att fira den yngstes hemkomst har hon planerat en veckas gemensam fotvandring i Galiléen. Alldeles för sent får hon reda på att han anmält sig frivilligt till augustioffensiven i det andra Libanonkriget 2006. Utom sig av rädsla och vanmakt bestämmer hon sig för att ge sig av till Galiléen i alla fall – hellre det än att sitta hemma i lägenheten och vänta på beskedet om att sonen har stupat.
Oras liv har varit stormigt. På det sättet skiljer hon sig inte från andra israeler eller palestinier. Hon minns sexdagarskriget som hon tillbringade isolerad tillsammans med två tonårspojkar på ett sjukhus i Jerusalem. Dessa två ska sedan växa upp och inleda varsin kärleksrelation med Ora, samtidigt som deras egen vänskap fördjupas. Avram, en märklig krumelur, filosof och visionär, hamnar som krigsfånge i Egypten där han torteras tills han förlorar förståndet. Ilan, den driftige överlevaren, förlorar efter kriget också fotfästet i tillvaron och blir en framgångsrik men känslomässigt stympad robot.
Tillsammans formar de det motsträviga råmaterial av vilket nationen ska byggas.
För På flykt från ett sorgebud är en storslagen krönika över det moderna Israel – en otrolig prestation – och samtidigt en av de mest glödande antikrigsskildringar jag någonsin läst. Vreden och sorgen löper som en röd tråd genom berättelsen, men riktar sig varken mot fienden, palestinierna, eller mot ockupationsmakten Israel, snarare mot de namnlösa mekanismer som i en stats namn beslagtar unga människor som om de vore föremål och berövar dem en framtid.
På det sättet är det en nattsvart roman. Det finns inte mycket hopp här, varken om Israel eller om Palestina. Militariseringen av samhället går djupt. Israeliska mödrar överlever med hjälp av sömntabletter och vaknar skrikande ur mardrömmar om att deras söner hotar dem med gevär vid vägkontroller. Oras palestinske chaufför Sami, en gammal vän till familjen tror hon, transporterar papperslösa barn över gränsen om nätterna.
Var finns egentligen fienden? Det kan man aldrig vara säker på. Vilket ansikte skymtar när man ser sig i spegeln, offrets eller förövarens? Det vet man inte heller. Osäkerheten gör att vardagen blir ett gungfly, alla relationer och småsysslor triviala och tillfälliga.
Poängen med att göra en kvinna till huvudperson i den här typen av epos blir tydligare för mig ju mer jag läser. Journalisterna och människorättsorganisationerna kan beskriva för oss hur krigets första offer är kvinnorna och barnen, men bara skönlitteraturen skildrar konsekvenserna så de känns inpå bara huden. Patriarkatet ställer kvinnorna och deras erfarenheter åt sidan. Hur är det att vara mor och se sina söner slaktas på bästa sändningstid? Hur överlever man med vetskapen om att ens vuxna barn – han som en gång var ett spädbarn med lent hår – ägnar dagarna åt att skjuta gummikulor på svältande småpojkar?
Grossman kopplar ett strypgrepp på läsaren med existentiella frågor som liksom vrålas fram på boksidorna: vem ska offras och varför, finns kärlek, hur kommer man undan våldet när det finns överallt?
Ora står till sist inte ut – och vem klandrar henne. Hon lovade sin son att hon, om han stupade, skulle lämna landet. När romanen slutar och vi i vår tur tvingas lämna personerna i den åt deras vidare öden, vet vi fortfarande inte hur det ska gå. Hotet om nationell och personlig utplåning finns kvar, nåden uteblir.
Vad som existerar är människor, på båda sidor om muren, och som alla människor kräver de att vi tillerkänner dem åtminstone en gnutta mänsklig värdighet.