Revolution i smyg
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-10-26 | Publicerad 2011-10-21
I skuggan av finanskrisen bygger EU-topparna en nyliberal superstat
”Bara en kris, verklig eller påhittad, gör riktiga förändringar möjliga”. Uttalandet av Milton Friedman blev berömt via Naomi Kleins Chockdoktrinen, och några som verkar ha studerat det noga är EU-byråkraterna.
”Det som pågår är en tyst revolution – en tyst revolution i termer av starkare ekonomisk styrning i små steg”, förklarade EU-kommissionens ordförande Manuel Barroso förra året, då han just presenterat det så kallade ”sexpacket” av EU-lagar som parlamentet antog i september. ”Regeringarna har accepterat, och jag hoppas de förstår det exakt, att lämna ifrån sig mycket viktiga ekonomiska befogenheter …”.
Det är ingen överdrift. Redan sedan januari i år granskar EU-kommissionen medlemsstaternas utkast till budget – innan parlamenten eller någon annan sett den – och utfärdar ”rekommendationer”; Frankrike rekommenderas exempelvis ”se över” sitt pensionssystem och Italien sin anställningstrygghet. Hittills har den inte haft några andra medel att genomdriva dem än ”grupptryck och marknadstryck”, som det heter i den officiella informationen. Från och med nu kan kommissionen utfärda mångmiljardböter till olydiga länder.
”Hårdare regler mot EU:s budgetsyndare”, var rubriken (i Dagens Nyheter 16 september) på en av få artiklar om denna ”tysta revolution”. Men läser man lagtexten närmre framgår att kommissionen (tillsammans med ministerrådet) lika väl kan utfärda bindande order till stater utan budgetunderskott, men som uppvisar ”makroekonomiska obalanser” som, enligt vad dess anonyma tjänstemän räknat fram, skulle kunna leda till problem i framtiden.
Vad är då ”makroekonomiska obalanser”? Tja, det vet ingen riktigt. Kommissionen kommer nämligen att avgöra det själv år från år – efter det att lagen redan antagits.
Den politiska linjen kan man gissa sig till genom att till exempel läsa i den så kallade ”Euro-plus-pakten”: där sägs ordagrant att budgetunderskott ska åtgärdas i första hand genom nedskärningar i ”pensioner, sjukvård och socialförsäkringar”. Löner ska sänkas till en ”konkurrenskraftig” nivå. En EU-tjänsteman förklarade för tyska Die Welt: ”När lönerna i offentlig sektor skadar konkurrenskraft och prisstabilitet, kommer landet att uppmanas att ändra sin policy”.
Barroso skissar redan på fler små steg som kommer att presenteras närmaste veckorna, avslöjade han för EU-parlamentet den 27 september, och förklarade att ”vi måste förena vår monetära union med en ekonomisk union”, inte minst för att marknaderna kräver ett förenat Europa. Som ”Europas ekonomiska regering” såg han i framtiden kommissionen, av en händelse den institution som är flest led bort från de besvärliga väljarna. Men nära lobbyisterna – den mäktiga näringslivsgruppen European Roundtable of Industrialists krävde ett liknande system redan 2002.
Barrosos kabinettsekreterare, Johannes Laitenberg, kommenterade kort frågan om det demokratiska mandatet med att ”en tyst majoritet stödjer den ekonomiska styrningen”. Och den kommer förmodligen att få fortsätta vara tyst – för varje gång den har tillfrågats i folkomröstningar har den sagt NEJ till planer i samma riktning.
Den tidigare kommissionären Mario Monti kom öppet ut som Chockdoktrin-anhängare på en konferens i mars i år, då han utropade ”Tack, Grek-krisen!”. Enligt anti-lobbygruppen Corporate Europe Observatory fick han ihållande applåder av de församlade byråkraterna.
Demonstranterna på Wall street lanserade slagordet ”Vi är de 99 procenten”, som snabbt plockats upp på andra håll. Men de återstående 1 procenten sitter inte stilla. Här på vår sida Atlanten är de i full färd med att lansera en ny postdemokratisk ordning för en nyliberal europeisk superstat.
Jon Weman