Tomas Tranströmer tog priset – inte Sverige
KOMMENTAR
Det är inte Sverige som tilldelas Nobelpriset i litteratur, det är Tomas Tranströmer. Han råkar vara svensk.
Han skulle ha fått det för länge sen, om inte Svenska Akademien ängslats för anklagelser om vänskapskorruption och nationellt navelskåderi. Om man inte 1974 hade gett priset till Harry Martinson och Eyvind Johnson, och därmed försatt sig själv i en oändlig förtroendekarens.
Tranströmer är global – översatt till sextio språk – och universell. Han är okontroversiell. Ingen politisk diktare, älskad av alla. Just därför är de rader som ändå finns där, i ett författarskap om liv och död som spänner över snart sex decennier, des-to skarpare. Som dikten Epigram ur För de levande och döda från 1989:
Kapitalets byggnader, mördarbinas kupor, honung för de få. Där tjänade han. Men i en mörk tunnel utvecklade han sina vingar och flög när ingen såg. Han måste leva om sitt liv.
Eller raderna ur Flygblad från samma diktsamling:
Vi levande spikar nedhamrade i samhället!
En dag ska vi lossna från allt.
Så vackert kan drömmen om en tillvaro utan underordning bara formuleras av en människa som känner alla språk.
