”Ett Nobelpris till Tomas Tranströmer är en självklarhet”
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-10-07 | Publicerad 2011-10-06
Magnus Ringgren om en poet som verkligen blivit läst
Modernismen bröt igenom på allvar i Sverige under 40-talet. Ångesten och ironin växte och frodades i en samtidskänsla formad av andra världskrigets katastrofer och stängda gränser. De stora ideologierna dog på slagfälten. Människan ställdes inför sig själv hos existentialisterna, och Stig Dagerman skrev deras erfarenheter på svenska. Från den söndersprängda världen i Mannen utan väg rörde sig Erik Lindegren fram i femtiotalet mot en allt högre och mera extatisk rymd i dikten Ikaros, ett av tidens praktstycken.
Vad skulle komma därnäst? 40-talsgenerationens monolitiska storhet inbjöd till fadersuppror. Och upproret kom i form av en återgång till mera romantiska och bitvis idylliska skrivsätt hos Folke Isaksson och Bo Setterlind. Lars Lundkvist grep tillbaka på den samiska föreställningsvärlden med dess magiska syn på tingen. Lundaskolans författare dök i metapoesins djupa vatten.
Och Tomas Tranströmer hoppade fallskärm ner i den svenska sommaren i dikten Preludium i debutboken 17 dikter från 1954. Texten är en gensaga till Lindegrens Ikarosdikt. För Lindegrens Ikaros föds en ny verklighet i allt högre azurvirvlar. Hos Tranströmer rör sig resenären istället neråt längs en lodlinje mot vardagens under.
Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen.
Fri från den kvävande virveln sjunker
resenären mot morgonens gröna zon.
Och i den reellt existerande verkligheten kommer Tranströmer att förbli. Han är det seddas poet. Till en början gömde han sig bakom en mask av tredje person, men med tiden blev han själv alltmer synlig i dikterna.
Tomas Tranströmer föddes på Söder i Stockholm 1931. Han var elva när Mannen utan väg kom ut.
Han var fjorton när freden bröt ut och sexton när nästa Lindegrensamling Sviter kom.
Han växte upp med sin mor som var lärare, men där fanns också morfar som varit lots i Stockholms skärgård. I den lilla memoarboken Minnena ser mig framstår Tranströmer som en ganska ensam, men knappast förtvivlad, pojke med stora naturvetenskapliga intressen. Hans insektssamling finns ännu kvar, och den är betydande. Han ville bli pianist eller tonsättare, men poesin grep tag i honom under gymnasietiden på Södra Latin, av en lycklig slump just då en skola med mängder med blivande litteratörer.
Tranströmer läste litteraturhistoria på Stockholms högskola och skrev en fin uppsats om Carl Johan Loman, en av våra minst kända 1700-talspoeter. Hos honom kände han igen en fascination för den poetiska bilden.
Den ”tranströmerska metaforen” har blivit ett begrepp och inbjudit mindre andar till efterbildning. Han lärde också av surrealisterna, men mest av milda avfällingar som Paul Eluard och minst av poesins politiska kommissarier som André Breton. Harry Martinsons naturlyrik finns nog också i bakgrunden liksom Ragnar Thoursies originella bildseende.
Från barockpoeterna tog Tranströmer upp impulsen att skriva bunden vers – blankvers som hos
Shakespeare, Sapfos och Catullus strofer som man läste i skolans latinkurs. Haikun, detta poesins lilla sällskapsspel, odlade han för nöjes skull redan på 50-talet (några exempel finns i den lilla volymen Fängelse), men den blev livsviktig för honom från 90-talets ingång.
17 dikter var en sensationell debut av en 23-årig student. Visst deltog Tranströmer i det litterära livet – han var bland annat redaktör för tidskriften Upptakt tillsammans med Göran Palm – man blev inte heltidsförfattare utan psykolog, en lägre tjänsteman i det svenska folkhemmet. Han arbetade på ungdomsvårdsskola och på Länsarbetsnämnden i Västerås. När han skriver om en epileptisk pojke eller om ”zigenarnas” skriftlösa kultur – ”anteckna och glöm” – är det erfarenheter från jobbet han använder. Men arbetsdikterna handlar ofta om att längta bort från en instängd tillvaro där eländet samsas med rutinen på skrivbordets slagfält. I en dikt har han talat om yrkets handske som man känner på världen med. Hudkontakten med världen finns utanför kontorsfönstret, hos gräset och vindarna och solen. Därute flyger pojkarnas drakar.
Fritidens måne kretsar kring planeten Arbete
med dess massa och tyngd. - Det är så de vill ha det.
När vi är på hemväg spetsar marken öronen.
Underjorden lyssnar på oss via grässtråna.
Det blev växelbruk mellan arbete och poesi. Han blev aldrig en flykting från samhället som Henry David Thoreau, en figur han ägnade en tidig porträttdikt. Tranströmer reste och for och läste aviserna, precis som Edvard Grieg i en annan porträttdikt. Han har varit en mikroskopisk del av myllret i New York och Shanghai och rapporterat om det i uppseendeväckande resedikter.
Författarskapet växte med en tunn bok ungefär vart fjärde år. På 70-talet bröts rytmen då den lilla volymen Stigar från 1973 följdes redan nästa år av långdikten Östersjöar som måste sägas vara mästerverket i hans produktion. Denna dikt associerar fritt kring de egna och släktens minnen från Runmarö men gör också utflykter till en dopfunt på Gotland, till författarvänner i det sovjetiska Riga, till en rysk tonsättare som fortfarande kan skriva musik trots att han förlorat sitt talade språk. Just den episoden är märklig. Femton år efter Östersjöar drabbades Tranströmer själv av samma sak efter en stroke. Han har numera några få talade ord i behåll men poesin är intakt även om den av nödtvång flyttat in i haikuns sjutton stavelser.
Visste han vad som skulle hända? Ibland har han skrivit ting som tyder på att hans världsbild förutsätter att alla tider och händelser finns samtidigt, att gränsen mellan levande och döda är möjlig att passera, att den till och med är ganska livligt trafikerad. Som hos så många andra modernistiska författare är hans traditionsmedvetande mycket starkt. Han umgås med gamla bortglömda tonsättare som om de vore hans vänner och samtida. Plötsligt kan han se samma saker som en gammal släkting som var kapten på dett konvojfartyg under andra världskriget. Han nyttjar de dödas ögon och tackar för lånet med en dikt.
Tranströmer och religionen är ett kapitel för sig. Han har tagit intryck av de stora kristna mystikerna, men han är sparsam med bekännelser. Han gjorde inte sällskap med generationskamraterna Bo Setterlund, Birgitta Trotzig, Majken Johansson och Ingemar Leckius in i kyrkorna. Han saknar konfession och församling – församlingen är skingrad och klockorna hänger under jord i kloaktrummorna. När kyrkorna försöker annektera honom känner han nog samma olust som när 60-talet krävde politisk observans. Vist nog har han aldrig skrivit något som kan hamna i en psalmbok. Jo kanske ändå - i dikten Carillon finns en liten knittel som skulle kunna vara en inskription på en kyrkklocka.
Hans religion är inte doktrin utan grundläggande livsbild, en upplevelse av världen som sammanhang och närvaro. För Tranströmer är varje människa ett oändligt universum som andra kan förstå och gå in i. Hans humanism är inte stortalig men mycket envis. Vi ger oss inte men vill fred. Så står det i den tidiga dikten Allegro. Han har uttryckt den också i Romanska bågar från 80-talet:
Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.
Denna dikt lästes på minneshögtiden för Anna Lindh.
Så blev då Tranströmer till sist nationalskald. Hans ställning i svensk litteratur är i stort sett obestridd. Lite författaravund (den grinigaste sortens avund) har han väl drabbats av, och några halvhjärtade fadermord har han utsatts för, men han har överlevt åtskilliga modeväxlingar. Utomlands finns inga småaktigheter. Han är en av världens främsta poeter helt enkelt.
Tomas Tranströmers integritet är mycket stor, han själv har trätt tillbaka för att lämna plats åt poesin. Han ser sig som en av de många anonyma fotnoternas män som rullar ut poesins gobeläng ett stycke för att sedan släppa taget. Denna genuina blygsamhet gör att en stark och varm vind av tacksamhet och beundran strömmar mot honom.
Ett Nobelpris till Tomas Tranströmer har varit en självklarhet i decennier. Nu är det verkligt.
Magnus Ringgren
