Närkontakt med terrorn

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-09-12 | Publicerad 2011-09-08

Autenticitet och nerv när Wolfgang Hansson sätter attackerna i ett historiskt sammanhang

Bland alla författare som nu till tioårsminnet av elfte septemberattackerna kommer med sina analyser av historiens mest spektakulära terrordåd, har Aftonbladets reporter Wolfgang Hansson en stark trumf på hand:

Han var där.

Vid niotiden på morgonen den 11 september 2001 stod han bara fyra kvarter från det brinnande World Trade Center när det norra tornet störtade samman. Ögonvittnesskildringen av hur han flyr i panik genom askmolnen på nedre Manhattan har precis det där man önskar sig av ett gediget reportage: autenticitet och nerv.
 

Hanssons bok Dagen då terrorn förändrade världen börjar bra, med andra ord. Och det fortsätter i samma stil. Utan att tappa vare sig tempo eller koncentration förflyttar han sig från Manhattan till Kabul, till Palestina, till Guantánamo och så tillbaka till Manhattan. Hela tiden i historiskt presens, och med kvällstidningsreporterns snabba flås i språket. Wolfgang Hansson tycks ha varit överallt.

Den närvaron är den här bokens styrka – men också, paradoxalt, dess svaghet. För med varje snabb förflyttning undergräver Hansson just den där på-plats-känslan som ska lägga grunden till berättelsen. De tvära kasten mellan snabba, koncentrerade ögonblicksbilder från världens alla hörn hindrar texten från att rota sig och gör resonemangen otydliga.
 

Vilket är synd – för Hanssons resonemang är kloka. Väl påläst och – som sagt – med en rejäl erfarenhetsbank i ryggen driver han sin tes att attackerna för tio år sedan måste sättas i ett historiskt sammanhang. Detta enkla påpekande kan kanske låta smått kontroversiellt i en tid som vant sig vid att se terrordåd som utslag av psykopatisk ondska och blodtörst; moraliskt oförklarliga handlingar utförda av isolerade fanatiker.

Men, som Hansson visar: al-Qaida och bin Ladin var produkter av en ideologisk jordmån som gödslats under lång tid. Den sovjetiska inmarschen i Afghanistan, Gulfkriget 1991 och – framför allt – Israels ockupation av Palestina skapade sakta men säkert en politisk grogrund för extrema aktioner.

Det har Hansson förstås rätt i. Lite sorgligt är det att man ännu tio år efteråt ska behöva komma med brasklappar om att ens försök att förstå bakgrunden till terrorismen inte är ”detsamma som att försvara eller acceptera terroristernas världsbild”.
 

Men så är det tyvärr. Själv tycker jag snarare att Hansson ibland i onödan tar ett steg tillbaka i sin analys – som när han, trots sin blick för den historiska helheten, faller in i retoriken om den moderna terrorns ”blinda” våld.

För i själva verket är ju terrorismen allt annat än ”blind”. I New York och Washington 2001 handlade det om fyra välplanerade, precisa angrepp på västvärldens finansiella och politiska centrum. Tydligare kan det inte bli.

Frågan är väl också om det inte var just denna precision som var det verkligt chockerande. Som Hansson konstaterar var attackernas effekt i första hand psykologisk, inte militär; det stora antalet döda till trots var det ändå tio gånger fler amerikaner som dog i trafiken samma år. Men attentaten stressade fram en amerikansk reaktion som också den blev förödande – med krigen i Afghanistan och Irak, övergreppen i Abu Ghraib och på Guantánamo, och en terrorlagstiftning som inskränkte viktiga medborgerliga rättigheter.

Många av dessa överreaktioner hade kunnat undvikas. USA och Bush-regeringen slarvade bort sin unika goodwill efter dåden med en hämndlysten politik som snarare gjort världen mer fientlig, mindre säker. Wolfgang Hansson sammanfattar: ”Den pågående folkresningen i arabvärlden har enligt min mening på bara några månader varit mer effektiv i att hålla al-Qaida stången än tio år av amerikanskt terrorkrig.”
 

Mycket troligt. Hanssons bok har alltså sina svagheter – varav somliga helt onödiga: bristfällig korrekturläsning, språkliga konstigheter, en del slarviga små faktafel – men som en maning till besinning i debatten är den viktig. När västvärlden bekämpar det den påstår sig försvara är terrorismen ingen ursäkt.
 

Dan Jönsson

Wolfgang Hansson är journalist på Aftonbladet.
Hans bok recenseras därför av Dan Jönsson, kritiker på Dagens Nyheter

.