Humor, kärlek och vrede
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-09-07 | Publicerad 2011-09-02
Petter Lindgren om samtidsskildringen som kan bli en kylskåpsklassiker
”Jag kände mig som seriernas Jan Boklöv, en pionjär med en ny stil (taffligt tecknad självbiografi) som blivit omsprungen när andra, mer begåvade, övertog hans manér.”
Mats Jonsson är en smula kokett i sin nya bok. Så mycket bättre på att teckna har han kanske inte blivit, men samtidigt utgör han ett fint bevis för att det går att göra strålande serier ändå.
Som samtidsskildrare blir han bara vassare. I Mats kamp (jämför Karl Ove Knausgård) finns allt vad en kulturellt inriktad innerstadsbo i den begynnande medelåldern kan önska av igenkänning och karikatyr. Bostadsrättsföreningar, föräldrakooperativ, skilsmässor, CSN, sömnbrist, räntor, frilansångest, supande, allt ryms utan att trängas på bokens 194 sidor.
Det är både roligt och drabbande, även om det ibland blir väl snävt och södermalmskt. Bitvis blir jag rent generad av identifikation, eller av att se så många halvbekanta nunor dra förbi i rutorna. Exempelvis figurerar kultursidans Carl-Michael Edenborg, och Galago-redaktören Johannes Klenell har en ganska framträdande roll.
Mats kamp tar vid där det likaledes självbiografiska popsnöre-eposet Hey Princess (2002) slutade. Författaren befinner sig nu i efterskvalpet av den hajp som uppstod kring boken, döpt efter en låt av Popsicle, men självkänslan tycks som bortblåst. Inte ens när jättehippa Fredrik Strage i en sekvens visar Jonsson sin uppskattning genom att vilja bjuda på ”shotsbricka” är det bekräftelse nog.
Jonsson hänger visserligen fortfarande ihop med sin tjej från Hey Princess, men katten Edith är död, liksom indie-scenen. Slentrianen och tomheten smyger sig på bland borden på stamhaket med det passande namnet Zombie-bar, numera nedlagt men fordom ett tillhåll för övervintrande subkulturer av allehanda slag.
Läsaren börjar ana vartåt det lutar, och snart är paret i gång med att väga fördelarna mot nackdelarna med att skaffa barn, ”som de duktiga 70-talister vi var”. ”För: det vore den naturliga saken att göra”, ”Mot: Andres Lokko säger att föräldraskapet får en att förlora sin populärkulturella skärpa”, ”För: slipper en ensam tragisk ålderdom”, ”Mot: tidskriften Mama”.
När Jonsson sedan sjunger Internationalen för gravidmagen och svimmar under ultraljudet blir det lite för mycket. Med obehag drar jag mig till minnes all olidligt självmedveten föräldralitteratur jag plöjde som nybörjarförälder, bland annat antologin Uppdrag: pappa (red. Hannes Dükler) som Jonsson själv avhyvlar i sin bok. Här står Mats kamp och stampar en stund, men efter förlossningen (det blev en dotter) lägger sig skildringen på en ny och drivande bog.
När Arne Anka gifte sig och fick barn nödgades Charlie Christensen lägga ner serien, eftersom han inte mäktade med att hålla gulligheten stången. Mats Jonsson löser det hela genom att skruva upp den svarta lågan, genom att bli än mer politisk, än mer oreserverat introspektiv. Särskilt bränner det till när Jonsson reflekterar över det korta steget mellan ”total kärlek och total frustration”, efter att med våld ha pressat ner dottern (Ellen) i sängen när hon inte ville sova. ”Jag tror att det hänger ihop med hur barnet i början känns som förlängningen av en själv, just i och med sin hjälplöshet.” Eller när han reflexmässigt (men löst) lappar till ett mobbande barn på föräldrakooperativet ”Tok-Klok”. ”Charley bara log, kanske nöjd med att ha lyckats provocera mig.”
Skildringen av det hopplöst förslavande föräldrakooperativet Tok-Klok lär för övrigt bli en kylskåpsklassiker. Köksföräldern, det vill säga den förälder som för dagen hoppar in och hjälper till med dagisets matbestyr, förväntas inte bara hinna med att laga mat och duka. ”P.S. Alla blir jätteglada om du hinner baka något!”, står det i slutet av att-göra-listan. Och lite längre ner: ”P.P.S. Alla blir jätteglada om du hinner sätta upp en liten kabaré”, och ”P.P.P.S. Alla blir jätteglada om du hinner invadera den europeiska delen av Ryssland”.
Här är Mats Jonsson i sitt esse, och ingredienserna humor, kärlek och vrede bildar en fullständigt klar lösning.
Petter Lindgren
