Därför måste popen bli politisk igen

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-09-02 | Publicerad 2011-08-30

Billy Bragg om kravallerna i London då och nu

Så ironiskt att The Clash prydde omslaget på New Musical Express just den veckan som London brann, att de tittade ner från tidningshyllorna medan butiken rånades av plundrare som försökte skapa anarki.

Samtidigt var det rörande att omslagsbilden var ett så tidigt foto – Joe Strummer hade fortfarande sin krulligt blonderade frisyr – eftersom The Clash bildades i kölvattnet av just kravaller i London: de oroligheter som bröt ut i slutet av Notting Hill-karnevalen under sensommaren 1976.

Dåtidens press och medier sammanfattade det som obefogat våld av svarta ungdomar som bara ville ställa till bråk. Nu kan vi se att det som hände var nödvändigt, ett frö som såddes och växte upp till vårt multikulturella samhälle – det var där och då den första generationen svarta britter förklarade att de här gatorna tillhörde dem lika mycket som de tillhörde någon annan.

Notting Hill-kravallerna för 35 år sedan skapade ett genuint ”vad i helvete?”-ögonblick – det första i brittisk historia sedan de våldsamma slagsmålen mellan mods och rockers i sextiotalets början. Medan västra London brann ryggade resten av samhället tillbaka i ren skräck inför den ilska som manifesterades på Englands gator. I efterdyningarna delades hårda fängelsestraff ut och extra polisstyrkor sattes genast in i alla områden och förorter med större invandrartäthet.

Låter det kanske bekant?

Men någonting annat hände också – under de månader som följde var det mängder av band och artister som gjorde sitt yttersta för att försöka förklara vad som hade skett den där varma augustikvällen. Aswad, Misty in Roots och Steel Pulse var bara några av de reggaeband som gjorde sig till talesmän för de svarta britterna.

Samtidigt vaknade den brittiska punken och The Clash debutalbum pryddes av ett foto av poliser som jagar svarta ungdomar under The Westway, motorvägen som går tvärs igenom västra London.

Deras första singel, White Riot, var ett uttalat försök att koppla samman vita arbetslösa ungdomars frustration med deras svarta motsvarigheter vars situation och möjlighet att någonsin bli anställda försvårades än mer av en utbredd rasism.

I den Clash-intervju från 1976 som NME publicerade igen i sin ”kravallspecial” (The riot issue) säger Joe Strummer: ”vår ambition är att undervisa alla som kommer för att höra The Clash så att de aldrig, aldrig går med i National Front”.

Jag var en av deras elever.

När Notting Hill brann förstod jag ingenting, men ett år senare tog jag del av mitt livs första politiska aktion. Jag gick och såg The Clash när de spelade på den första Rock Against Racism-karnevalen.

Det var mitt första möte med några av de brittiska reggaeband jag nyss nämnde, som tidigare haft väldigt svårt att överhuvudtaget nå en vit eller ens blandad publik. Det här mötet var den direkta anledningen till att en etikett som Two-Tone startades och en organisation som Artists Against Apartheid skapades. Banden, svarta som vita, stoppade inte rasismen i Storbritannien men de hjälpte mig att förstå varför den måste konfronteras.

Tidsklipp till 2011.

Väldigt mycket har förändrats, ändå har vi hamnat i samma dilemma. Augustikravallerna 2011 var ännu ett ”vad i helvete?”-ögonblick, där samhället ryggade tillbaka i skräck och med en mun sade: ”jag förstår inte dig”.

Alla som har sett klippet där de ”onda samariterna” låtsas hjälpa den skadade Asyryf Haziq Rossli medan deras kompisar öppnar hans ryggsäck och stjäl innehållet har troligen genast bedömt vilket slags människor som skulle kunna göra något så ondskefullt. Tveklöst är det många i åldern, säg, 15–24, som känner personer som gör just så och är kapabla att känna igen dem. Alla vi andra – som inte vet mer än det vi ser – drar alla över en kam, på grund av era kläder, er musik, era frisyrer, er attityd. Man kan redan känna en hel generations förakt för de fängelsestraff som delats ut till kravalldeltagarna.
 

Nå, du behöver inte göra något åt det här. Du kan nöja dig med att uppgivet rycka på axlarna när politiker föraktfullt avfärdar en generation som förvildade ungdomar som lever meningslösa liv. Men det kommer inte att sluta där. Myndigheterna kommer att behandla er generation stenhårt. Ni kommer att få statuera exempel och utmålas som den Nya Fienden, som ren ohyra.

Den senaste tidens oroligheter har skapat en opinionsstorm i medierna, majoriteten av åsikterna kommer från folk som inte har några egna erfarenheter av de krav som ställs på den här generationen, den första generationen på över hundra år som kommer att växa upp under sämre villkor än sina föräldrar. Trots att vi har varit på väg hit i ett antal år har oroligheterna skapat en möjlighet för unga människor att kommentera detta på ett annorlunda sätt.

Jag är medveten om att tiderna har förändrats, inte minst musikindustrin. Men 1976 hade vi bara ett medium, ett sätt att utrycka oss på och ett sätt att kommunicera våra åsikter till varandra och omvärlden – popmusik.

Internet förändrade det här. Om du har en åsikt kan du blogga, twittra och publicera dina ord så alla kan läsa dem. Det får dig att känna som om du verkligen bidrar med något, men gör du verkligen det?

Ingen har någonsin blivit förmögen på att skriva sarkastiska inlägg på en insändarsida, inte heller har någon fått åka på världsturné och uppträda för tusentals människor efter att ha skrivit något på en blogg. Visst, du kanske får en massa ”likes” på Facebook men det slår aldrig känslan av hur en publik på femtio personer applåderar och jublar åt en text rad du just har skrivit och som handlar om något du brinner för.

Jag vet att det finns band och artister som redan känner till det här men jag vet också att vi befinner oss i en era av cynisk postmodernism som har lett till ett musikklimat där varje artist som skriver uttalat politisk musik knappt vågar tala om det för att inte skrämma i väg någon, för att inte splittra sin publik.

Joe Strummer roterar i sin grav.
 

Jag kan förstå varför unga musiker är osäkra på hur de ska närma sig politiken i dag. Sedan 1980-talets ideologiska kamp har distinktionen mellan höger och vänster begravts under det grus som återstår av Berlin-muren. Till och med jag har svårigheter att verkligen förstå politiken – jag menar, vet någon vad Tony Blair egentligen stod för?

Men att skriva politisk popmusik ska inte behöva innebära att man tonsätter Karl Marx. Jag har hört folk försöka och det låter aldrig speciellt bra.

Popmusik blir politisk när den slutar tycka synd om sig själv, slutar vara självgod och istället vågar säga sanningen och rikta kritik mot makten.

Punkrörelsen föddes i en tid av ökad arbetslöshet och en förlamande tristess bland Englands unga. Det fanns en stark ådra av nihilism som hävdade att den bara ville förstöra för förstörelsens egen skull, en impuls som band som The Clash ständigt fick slåss emot. Jag är inte på något vis ute efter en nostalgitripp eller en punk-revival. Det var en annan tid.

Men, i hjärtat av punken, fanns det en revolutionär idé som förblir lika relevant i dag som då: ”Här är tre ackord, starta ett band nu”.

Det behöver förstås inte nödvändigtvis vara just ett band – tekniken tillåter ju alla med tillgång till en dator att producera sin egen musik. Kravallerna häromveckan var en gnista, en svetslåga. Vad som behövs nu är alternativa röster och kommentarer om dem.

Några av er som läser det här måste skriva och producera själfulla sånger som berättar något vi inte redan visste om vad fan som faktiskt hände i England, hur vi hamnade där och vart vi ska ta vägen härnäst.

Billy Bragg

Översättning: Andres Lokko

En kortare version av artikeln publicerades 28 aug i New Musical Express