Dialog med rasister och homofober? Nej tack!

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-08-30 | Publicerad 2011-08-27

DEBATT näthat

Att nättidningarna inte tar tillräckligt stort ansvar för sina kommentarsfält är nog en uppfattning som delas av de flesta i den pågående näthatsdebatten. Vissa debattörer förordar strängare reglering av fälten. Andra menar att journalister måste lämna sina piedestaler och gå i dialog med läsarna i kommentarsfälten, både för att tillvarata läsarnas kunskaper och – verkar det som – för att fostra dem.

Problemet med kunskaps- och fostringsargumenten är att näthatarna inte är vilka som helst personer som hatar vad eller vilka som helst. De är inte ungdomar som lämnats vind för våg och nu behöver ledning. Det är i första hand vuxna män som uttrycker hat mot underordnade grupper i samhället – grupper som de menar ”fått det för bra” på den vita mannens bekostnad. Det är inte så att dessa män ”saknar kunskap” om hur maktfördelningen i samhället de facto ser ut. Statistik mildrar eller förändrar inte deras åsikter. Snarare falsifierar de statistiken så att den ska passa deras åsikter. Näthatarmännen verkar, helt enkelt, ideologiskt och politiskt övertygade om att de fråntagits något slags förstfödslorätt och att alla andra grupper i samhället nu ska betala tillbaka.

Problemet med kunskaps- och fostringsargumentet är också att en del av oss kulturskribenter och journalister själva tillhör de minoriteter som utsätts för näthatet. Vi är också ofta just de som diskuterar frågor som berör makt, kön, sexualitet, etnicitet, religion o s v. Som måltavlor för hatet ges vi knappast utrymme att ”diskutera” eller ”fostra”. Och frågan är om vi kan förlita oss på att våra vita tidningslednings- och journalistbröder kommer ta sig råd och tid till diskussions- och fostringsarbete i frågor som rör våra liv och möjligheter. Vår erfarenhet säger oss att de redan alltför sällan kommit till vår undsättning.

Jag kommer inte att söka dialog med rasister, homofober, sexister och högerextremister vare sig i kommentarsfälten eller annorstädes. Att aktivt värja sig mot hatprat och hot om minskade livsmöjligheter är inte att snobbigt sitta på en piedestal. Tvärtom är det ett beslut grundat på erfarenhet och kunskap. Det är ideologiskt och politiskt förankrat, och utgår från tanken på alla människors lika värde.

Vill nättidningar få ordning på kommentarsfälten måste ledningen vara beredd på ökade kostnader genom mer bemanning på redaktionerna. Och de som vurmar mest för oinskränkt frihet och anonymitet på nätet har förstås ett mycket stort folkbildningsarbete framför sig. Till att börja med att förklara att allt kanske inte är muslimernas, vänsterns, feministernas och flatornas fel.

Hanna Hallgren