Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Eugen, Eugenia

Skuldfällan

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-08-30 | Publicerad 2011-08-27

Sara Stenholm läser en obehaglig självbiografi av Annika Östberg

Så sitter jag här med Annika Östbergs liv i knät. Hennes självbiografi. En bok där hon utan motfrågor, helt på egen hand, har nedtecknat sitt liv. Det är en omöjlig recensionsuppgift, för vad är det som ska recenseras? Hennes liv? Hennes gärningar? Eller rent av boken?

Om vi börjar med boken: den är en uppvisning i ett oreflekterat redovisande av ett liv. Annika Östberg är oförmögen att lyfta blicken till någon form av analys. Hon klarar inte av att sätta in sig själv i ett sammanhang, varken känslomässigt eller samhälleligt. Språket är korrekt men så torftigt att det ibland faktiskt är plågsamt att läsa. Det är, kort sagt, en dålig bok.

Men riktigt så enkelt är det förstås inte. Vi har att göra med en människa som många svenskar, och faktiskt också en hel del amerikaner, har en relation till. Få brottslingar har en så känd historia som Annika Östberg. Hon lämnade Sverige som 11-åring för att flytta till USA där mamman träffat en ny man. Väl där hamnade hon snabbt snett, skickades bort till släktingar, låstes in på ungdomsförvaring, rymde som 13-åring till San Fransisco och var före 14 års ålder tung heroinist. Födde barn som 16-åring, tog på sig ett mord för att hjälpa sin pojkvän, och efter en räcka år av tungt heroinmissbruk och prostitution, är vi sen framme vid det där dygnet 1981 då restaurangägaren Joe Torre och polisen Richard Helbush skjuts ihjäl. Annika Östberg och hennes advokat går med på en uppgörelse för att slippa riskera dödsstraff, och hon döms till mellan 25 år och livstids fängelse.

Annika Östberg har redan tidigare gett ut en bok om sig själv. Hon har intervjuats kanske fler gånger än någon annan brottsling. Hon har varit sommarpratare i P1 och hon har suttit i tv-soffor. Behövs det ytterligare en bok om hennes liv? Nej, det gör det förstås inte. Men hennes eget liv och hennes brott är det enda hon har att kapitalisera. Det är allt hon har. Så vad är det då hon ger läsaren?

Hon ger en inblick i skuldens betydelse. Annika Östberg känner en enorm skuld. En skuld så stor så att det nästan blir obegripligt hur hon kan bära den. Hon tar på sig hela skulden för dödsskjutningarna av Torre och Helbush. Inte vid något av morden höll hon i vapnet, men det har ingen betydelse för henne. Hon var med, alltså bär hon skuld.

Och här blir faktiskt Annika Östbergs självbiografi obehaglig. Är det rimligt att tynga sig själv med en sådan skuldbeläggelse? Har en människa aldrig sonat sina brott? Varför gör hon så här mot sig själv? Jag antar att svaret är detta: hon tar på sig den stora skulden för att stå ut, för bär man ingen skuld blir 28 år i fängelse fullkomligt outhärdligt.

Missförstå mig rätt: Annika Östberg är inte en oskyldig blond svensk kvinna, offer för onda män, en jävlig barndom och heroin. Annika Östberg har begått brott. Men hon har också sonat dem längre än någon annan svensk. Kan det inte räcka? Kan inte en människa få bli fri sin skuld någon gång?

Annika Östbergs identitet är som fängelsekund, inte författare. Men två saker gör hon bra; hon lyckas som få beskriva heroinabstinensens helvete. Och hon ger en fin beskrivning av de mänskliga relationerna inne på California Institute for Women. Hur kärleksrelationer uppstår, hur det erotiska livet kvinnorna emellan är hänvisat till gryningstimman när vakterna inte ser på, hur hon själv väver band till medfångar, band som övergår i kärlek och regelrätt samboskap i fängelsecellen.

Men när Ögonblick som förändrade livet är slut, så kvarstår faktum: Annika Östbergs öde är intressant, som så många andra människors öden, men hon klarar inte av reflektera kring det. Boken är skriven, intervjuerna givna, föreläsningarna hållna.

Det är dags att låta Annika Östbergs liv lämna offentligheten nu.

Sara Stenholm