Ellroy har blivit privat
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-08-17 | Publicerad 2011-08-16
Och det är fascinerande att få tillträde till en typisk macho-mans inre
När jag recenserade James Ellroys senaste roman, Oroligt blod, tyckte jag att mästaren hade börjat darra på handen. De underliga glidningarna mot den politiska vänstern kändes inte övertygande, och den plötsliga intellektuella heroiseringen av kvinnorna föreföll tillgjord.
Ellroy har alltid varit enastående i sin förmåga att skapa kraftfulla, engagerande manliga karaktärer. Han har varit lika eländig när han försökt porträttera kvinnor, som ständigt reducerats till hypermytologiserade pappfigurer i ett extremt hora-madonna-komplex.
Den gången ställde jag mig frågan: varför har han glidit över i detta? Nu har jag fått svaret. Nyligen kom ytterligare en självbiografisk text av James Ellroy – I Jean Hillikers skugga: min jakt på kvinnorna – ännu en gång i utmärkt översättning av David Nessle.
Bitvis får vi här höra samma historia som i Ellroys förra försök inom samma genre – Mina mörka vrår. Men den här gången är han helt inriktad på relationen till hans mördade mamma och de kvinnor han efter mycket om och men lyckas få kontakt med under sitt plågade liv.
Här visar det sig att de båda framträdande kvinnokaraktärerna i Oroligt blod bygger på verkliga förebilder: två damer som Ellroy umgicks med under skrivandet. Det bidrog säkert till min känsla av att romanen innebar ett steg ned i författarskapet. Jag är av den gammaldags övertygelsen att litteratur blir intressantare om den är påhittad, om den utvecklar fantasmer snarare än försöker avbilda omgivningen.
Huvudpersonen i Ellroys böcker är ju trots allt varken han själv eller hans karaktärer, utan hans stil: den eggande, energiska röst som betvingar läsaren och håller denna kvar i sitt säregna, rytmiska flöde. Och den stilen finns även i den här korta boken om kvinnorna.
Men är jag intresserad av det som Ellroy berättar om sina nojor, om sina skuldkänslor inför den mördade modern, om sina raggningsförsök på fansen? Nej, jag vill inte veta.
Ellroy har blivit privat. Han behandlar mig som han tycks behandla sina dambekanta: som en intim publik som förlåtande förväntas ta emot hans bekännelse. Men denna bekännelse har en stark brist, det saknas något i den som han absolut inte vill berätta om: kärleken till män.
Manlig kärlek är det svarta hålet i Ellroys författarskap. I flera av romanerna är det uttalat: i Vit jazz utgör den homosexuella kollegan till huvudpersonen själva noden i det ondas virvlar, kopplad till knark, psykos, mord, en kolsvart punkt som väcker känslan av det allra mest fruktansvärda.
Ellroy är fantastiskt skicklig på att producera elaka, vita män. Det är uppenbart att han älskar dem, säkert inte sexuellt, men älskar dem. Varför är han då påfallande oskicklig på att producera kvinnliga motsvarigheter? Kanske för att han så krampaktigt skulle vilja kunna älska dem.
Det är fascinerande att få tillträde till en på vissa sätt ganska typisk macho-mans inre på det här sättet och se honom sprattla i sina försök att komma till rätta med sin sexism. Det hade varit ännu mer fascinerande att se honom försöka
komma till rätta med sin homofobi.
Möjligen skall vi vara glada för det: kanske skulle en sådan uppgörelse innebära författarskapets död. Och åtminstone jag ser fram emot många fler, ännu tjockare romaner av James Ellroy.
Carl-Michael Edenborg
