Det stora dramat

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Publicerad 2011-08-15

Jag har fiskat räkor med Bing Crosby i stormens Alaska.

Jag har varit smyggay i Arkansas och fann min ­benamputerade död i ett träsk i Vietnam 1971. Jag har kämpat vid Ann Sullivans sida för att få den dövstumma Alabamaflickan Helen Keller att tala med fingrarna. Jag har ­lidit mig igenom en miniserie om Colorados socioekonomiska utveckling från tidigt 1700-tal till sent 1970-tal med fullt fokus på Richard Chamberlain och tokrenoverat ett vänsterliberalt hem i Connecticut som tyvärr var infekterat av ­onda ­andar. Märkligt nog vet jag en annan ­familj som fick liknade problem när de köpte ett drömhus i Delaware, liksom ett kristet par i North Dakota. Alla spöken utgjorde själarna från övergivna dårhus på trakten, det fick mig att kontemplera över Hollywoods syn på mentalsjukdom.

Cleveland hade sin genomfruset gråförlamade vinterkostym när jag cruisade därifrån med en ungersk tjej och hennes två släktingar Willie och Eddie ner mot ett mulet Florida där besvikelsen fullkomligt blåste min Amerikadröm till smulor. Jag har sen dess misströstat om en för­supen helikopterförares flygbolagsplaner på Hawaii och klafsat runt

i ett ekokatastrof­drabbat Idaho med fyra unga biologer men tog tidsmaskin därifrån. Jag vet också en del om förr. Till exempel hur Abe Lincolns tid som skogsarbetare i Kentucky skiljde sig från den som jurist i Illinois. Han saknade verkligen den friska luften men blev lite klurigare.

Jag har sett Lill-Jimmie Hoffa spela ­kula på sin veranda i Indiana och vet numera varför Iowas röster är så avgörande för USA:s presidentval, det har en basröst i en dramadokumentär berättat. Jag vet också en del om hur ett metamfetaminlabb i delstaten ser ut samt något om en trollkarl som gav en Iowadoktor nyckeln till cancergåtan.

Jag har hängt med en trallande senatorsdotter i kortkort genom Kaliforniens guldrush och upplevt ett vemodigt, flugigt kammarspel mellan två kreatur­skötare i Kansas som talar om vad som utgör ett gott liv för en äldre kvinna. Jag har förbannat det oljebolag som förstörde tillvaron för en liten cajunpojke, hans tama ekorre och deras drömska natur­lekar i det inre av Louisiana och sett varulvar om och om igen tortera Maine.

Jag har stått i soffan och hejat mig hes på de arkekologer som genomsökte Zekihaträsket i södra Maryland efter kvarlevorna av de hästar som John Wilkes Booth och David Herold flydde på när de skjutit presidenten och före detta skogsarbetaren Lincoln. I Minnesota finns bara oändliga stängsel. Många har sett vilken fin grafisk kontrast dessa blir till en klotrunt höggravid poliskommissarie. Jag har full koll på hur skuggorna faller i vecken på ett Ku Klux Klan-örngott över en Mississippibos huvud, det har med vinkeln till fondens eldsken att göra. Men Montanas hela landskap bleks på något vis bara bort när Marlon Brando glider in i klänning. Och gevär.

Jag kan slappna av i Nebraska. Fler än en stressad newyorkare har fastnat där och lärt sig hugga ved och gå barfota igen, men jag fick sand på tungan och mardrömmar av de stora provsprängningssvampar som växte upp ur Nevadadöknen och pudrade hela mitt lilla femtiotalshus grått. Jag har intrigerat sönder en hel lokalteveredaktion i New Hamspshire och vet hur en inplastad blodduschad meny på en diner i New Jersey känns i handen.

New Mexico styrs av en av mina stora idoler, hövding Akuma, som kan läsa tecken i skallerormens öga, medan South och North Carolina saknar skillnader. De levererar dock bägge soldater till de bästa World War-2 berättelserna.

De där taggiga bollarna som blåser över motorvägarna genom Arizona, de bör studsa tre till fem gånger i bild. En basketkorg utanför ett fattigt Detroithem ska hänga snett 45 grader neråt och ingen valtalar i Massachusetts under färre än 1000 ballonger. Jag har försökt visa empati med en svårt dysfunktionell Amishfamilj i Ohio och deras trasiga lada och åtrått en tidig, cynisk Oklahomafeminist som bara skulle in i oljebranschen. Jag vet hur tonårskräk i en toalett under en skolskjutning på ett högstadium i Oregon ­låter och tror inte det finns ett skrymsle

i Philadelphia där jag inte legat lik.

Den tioåriga Dolly Parton och jag satt ofta tillsammans med banjon och skrev visor om den horisont över Tennessee som är för evigt inbyggd i oss bägge men jag kan härma det exakta skramlet av en celldörr som slår igen på ett högsäkerhetsfängelse i Texas. Det kan inte hon.

Jag klarade knappt komedin om erotiktrasslet i en kittlande kollektiv mormonfamilj i Utah men tycker om de fyrhjulsdrivna jeepar som är sammanväxta med alla invånare i Vermont. Jag har varit i skrubben där de förvarar extra kopieringspapper i Vita huset, jag är en blind gruvarbetarfru i West Virginia, kan rita av formen på sädessilo i Wisconsin och vet hur man fångar grodyngel i en Wyoming-göl i Spielbergskt ljus.

M

an måste älska det land som för tillfället äger dramaturgin.

Den plats som målar av sig själv oftast blir Olympen, den äger rövarhistorierna och alla intressanta motsägelsefulla gudar att projicera sig på.

Det landet är för tillfället inte Grekland.

Jenny Teleman