Operaversionen stannar på ytan
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2011-07-28
Lennart Bromander: ”Men där fungerar de å andra sidan riktigt bra”
Den unika kvaliteten i Jane Austens Stolthet och fördom ligger inte i kärlekshistorien mellan Elisabeth och Mr. Darcy eller i hur deras stoltheter och fördomar rannsakas. Den ligger i Jane Austens fenomenala precision i val av adjektiv, den subtila ironin och elegansen särskilt i Elisabeths repliker. Kan man göra opera av en roman där mästerskapet så tydligt sitter i språket? Knappast. Kvaliteterna försvinner och utanverket blir kvar.
Stolthet och fördom i Daniel Nelsons operaversion, som nu uruppförts i Vadstena, kommer heller inte i närheten av kärnan i romanen utan stannar helt på ytan. Men där fungerar den å andra sidan riktigt bra.
Daniel Nelson och librettisten Sofia Fredén gör inget försök att vara seriösa. Det här är mer underhållning och musikal än opera. När det handlar om kärlek drar Nelson ohämmat på med smäktande melodiöst sug och trånsjukt svallande i bästa Michel Legrand-stil, omväxlat med klatschiga kupletter och ensembler.
Sofia Fredéns texter innehåller dånande banaliteter, som borde få Jane Austen att vrida sig i sin grav. Men samtidigt måste erkännas att man har roligt.
Regissören Clara Svärd har fått fin snurr på föreställningen och ensemblen agerar med entusiasm. När musiken inte är smäktande, imiterar den Stravinskij, kontrapunkterar bristande uppriktighet på scenen med ironiska dissonanser eller gör lekfulla ljudillustrationer. Tio sångare medverkar och de sjunger alldeles utmärkt. Dessutom är de lika förträffligt type-castade som i en engelsk tv-serie.
Elisabeth Meyer är en perfekt Elisabeth, med just den rätta utstrålningen av ”intellectual beauty”. Dessutom med lyskraft i sin sopran. Magdalena Risberg som den godhjärtade systern Jane och Sofie Asplund som den alltför levnadsglada Lydia är tagna på kornet, och Hélène Kimblad utstrålar all tänkbar fåraktighet som deras beskäftiga mamma. Mr. Darcys roll är för dåligt utvecklad och John Kinell får inte chans att ge honom någon intressant personlighet.
De många personerna och händelserna i romanen har också begripligt nog vållat librettisten stora bekymmer.
Alla personer och konflikter presenteras skickligt i första akten, men i den andra akten händer för litet, så att fasligt
mycket måste på kort tid ske i sista akten. Denna bristande balans räddas av sångarnas charm och av att säkert de flesta i publiken redan känner romanen och kan supplera allt som faller mellan stolarna.
David Björkman leder med säker hand en utmärkt trettonhövdad orkester.
Lennart Bromander
